Job 6
1 And Job answereth and saith: —
Job svarade, och sade:
2 O that my provocation were thoroughly weighed, And my calamity in balances They would lift up together!
När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,
3 For now, than the sands of the sea it is heavier, Therefore my words have been rash.
Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.
4 For arrows of the Mighty [are] with me, Whose poison is drinking up my spirit. Terrors of God array themselves [for] me!
Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.
5 Brayeth a wild ass over tender grass? Loweth an ox over his provender?
Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.
6 Eaten is an insipid thing without salt? Is there sense in the drivel of dreams?
Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?
7 My soul is refusing to touch! They [are] as my sickening food.
Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.
8 O that my request may come, That God may grant my hope!
O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;
9 That God would please — and bruise me, Loose His hand and cut me off!
Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;
10 And yet it is my comfort, (And I exult in pain — He doth not spare, ) That I have not hidden The sayings of the Holy One.
Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.
11 What [is] my power that I should hope? And what mine end That I should prolong my life?
Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?
12 Is my strength the strength of stones? Is my flesh brazen?
Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.
13 Is not my help with me, And substance driven from me?
Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.
14 To a despiser of his friends [is] shame, And the fear of the Mighty he forsaketh.
Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.
15 My brethren have deceived as a brook, As a stream of brooks they pass away.
Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.
16 That are black because of ice, By them doth snow hide itself.
Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.
17 By the time they are warm they have been cut off, By its being hot they have been Extinguished from their place.
Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.
18 Turn aside do the paths of their way, They ascend into emptiness, and are lost.
Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.
19 Passengers of Tema looked expectingly, Travellers of Sheba hoped for them.
De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.
20 They were ashamed that one hath trusted, They have come unto it and are confounded.
Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.
21 Surely now ye have become the same! Ye see a downfall, and are afraid.
Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.
22 Is it because I said, Give to me? And, By your power bribe for me?
Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?
23 And, Deliver me from the hand of an adversary? And, From the hand of terrible ones ransom me?
Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?
24 Shew me, and I — I keep silent, And what I have erred, let me understand.
Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.
25 How powerful have been upright sayings, And what doth reproof from you reprove?
Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?
26 For reproof — do you reckon words? And for wind — sayings of the desperate.
I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.
27 Anger on the fatherless ye cause to fall, And are strange to your friend.
I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.
28 And, now, please, look upon me, Even to your face do I lie?
Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.
29 Turn back, I pray you, let it not be perverseness, Yea, turn back again — my righteousness [is] in it.
Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.
30 Is there in my tongue perverseness? Discerneth not my palate desirable things?
Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.
