Job 4
1 And Eliphaz the Temanite answereth and saith: —
Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
2 Hath one tried a word with thee? — Thou art weary! And to keep in words who is able?
Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
3 Lo, thou hast instructed many, And feeble hands thou makest strong.
Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
4 The stumbling one do thy words raise up, And bowing knees thou dost strengthen.
Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
5 But now, it cometh in unto thee, And thou art weary; It striketh unto thee, and thou art troubled.
Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
6 Is not thy reverence thy confidence? Thy hope — the perfection of thy ways?
Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
7 Remember, I pray thee, Who, being innocent, hath perished? And where have the upright been cut off?
Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
8 As I have seen — ploughers of iniquity, And sowers of misery, reap it!
Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
9 From the breath of God they perish, And from the spirit of His anger consumed.
Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
10 The roaring of a lion, And the voice of a fierce lion, And teeth of young lions have been broken.
Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
11 An old lion is perishing without prey, And the whelps of the lioness do separate.
Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
12 And unto me a thing is secretly brought, And receive doth mine ear a little of it.
Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
13 In thoughts from visions of the night, In the falling of deep sleep on men,
Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
14 Fear hath met me, and trembling, And the multitude of my bones caused to fear.
Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
15 And a spirit before my face doth pass, Stand up doth the hair of my flesh;
Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
16 It standeth, and I discern not its aspect, A similitude [is] over-against mine eyes, Silence! and a voice I hear:
Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
17 'Is mortal man than God more righteous? Than his Maker is a man cleaner?
Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
18 Lo, in His servants He putteth no credence, Nor in His messengers setteth praise.'
Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
19 Also — the inhabitants of houses of clay, (Whose foundation [is] in the dust, They bruise them before a moth.)
Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
20 From morning to evening are beaten down, Without any regarding, for ever they perish.
Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
21 Hath not their excellency been removed with them? They die, and not in wisdom!
Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
