Job 39
1 Hast thou known the time of The bearing of the wild goats of the rock? The bringing forth of hinds thou dost mark!
Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
2 Thou dost number the months they fulfil? And thou hast known the time of their bringing forth!
Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
3 They bow down, Their young ones they bring forth safely, Their pangs they cast forth.
De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
4 Safe are their young ones, They grow up in the field, they have gone out, And have not returned to them.
Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
5 Who hath sent forth the wild ass free? Yea, the bands of the wild ass who opened?
Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
6 Whose house I have made the wilderness, And his dwellings the barren land,
Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
7 He doth laugh at the multitude of a city, The cries of an exactor he heareth not.
Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
8 The range of mountains [is] his pasture, And after every green thing he seeketh.
Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
9 Is a Reem willing to serve thee? Doth he lodge by thy crib?
Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
10 Dost thou bind a Reem in a furrow [with] his thick band? Doth he harrow valleys after thee?
Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
11 Dost thou trust in him because great [is] his power? And dost thou leave unto him thy labour?
Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
12 Dost thou trust in him That he doth bring back thy seed? And [to] thy threshing-floor doth gather [it]?
Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
13 The wing of the rattling ones exulteth, Whether the pinion of the ostrich or hawk.
Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
14 For she leaveth on the earth her eggs, And on the dust she doth warm them,
Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
15 And she forgetteth that a foot may press it, And a beast of the field tread it down.
Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
16 Her young ones it hath hardened without her, In vain [is] her labour without fear.
Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
17 For God hath caused her to forget wisdom, And He hath not given a portion To her in understanding:
Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
18 At the time on high she lifteth herself up, She laugheth at the horse and at his rider.
Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
19 Dost thou give to the horse might? Dost thou clothe his neck [with] a mane?
Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
20 Dost thou cause him to rush as a locust? The majesty of his snorting [is] terrible.
Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
21 They dig in a valley, and he rejoiceth in power, He goeth forth to meet the armour.
Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
22 He laugheth at fear, and is not affrighted, And he turneth not back from the face of the sword.
Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
23 Against him rattle doth quiver, The flame of a spear, and a halbert.
Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
24 With trembling and rage he swalloweth the ground, And remaineth not stedfast Because of the sound of a trumpet.
Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
25 Among the trumpets he saith, Aha, And from afar he doth smell battle, Roaring of princes and shouting.
För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
26 By thine understanding flieth a hawk? Spreadeth he his wings to the south?
Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
27 At thy command goeth an eagle up high? Or lifteth he up his nest?
Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
28 A rock he doth inhabit, Yea, he lodgeth on the tooth of a rock, and fortress.
På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
29 From thence he hath sought food, To a far off place his eyes look attentively,
Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
30 And his brood gulp up blood, And where the pierced [are] — there [is] he!
Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
