Job 3
1 After this hath Job opened his mouth, and revileth his day.
Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
2 And Job answereth and saith: —
Job tog till orda och sade:
3 Let the day perish in which I am born, And the night that hath said: 'A man-child hath been conceived.'
Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
4 That day — let it be darkness, Let not God require it from above, Nor let light shine upon it.
Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
5 Let darkness and death-shade redeem it, Let a cloud tabernacle upon it, Let them terrify it as the most bitter of days.
Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
6 That night — let thick darkness take it, Let it not be united to days of the year, Into the number of months let it not come.
Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
7 Lo! that night — let it be gloomy, Let no singing come into it.
Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
8 Let the cursers of day mark it, Who are ready to wake up Leviathan.
Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
9 Let the stars of its twilight be dark, Let it wait for light, and there is none, And let it not look on the eyelids of the dawn.
Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
10 Because it hath not shut the doors Of the womb that was mine! And hide misery from mine eyes.
eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
11 Why from the womb do I not die? From the belly I have come forth and gasp!
Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
12 Wherefore have knees been before me? And what [are] breasts, that I suck?
Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
13 For now, I have lain down, and am quiet, I have slept — then there is rest to me,
Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
14 With kings and counsellors of earth, These building wastes for themselves.
vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
15 Or with princes — they have gold, They are filling their houses [with] silver.
ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
16 (Or as a hidden abortion I am not, As infants — they have not seen light.)
eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
17 There the wicked have ceased troubling, And there rest do the wearied in power.
Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
18 Together prisoners have been at ease, They have not heard the voice of an exactor,
där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
19 Small and great [are] there the same. And a servant [is] free from his lord.
Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
20 Why giveth He to the miserable light, and life to the bitter soul?
Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
21 Who are waiting for death, and it is not, And they seek it above hid treasures.
åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
22 Who are glad — unto joy, They rejoice when they find a grave.
åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
23 To a man whose way hath been hidden, And whom God doth shut up?
varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
24 For before my food, my sighing cometh, And poured out as waters [are] my roarings.
Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
25 For a fear I feared and it meeteth me, And what I was afraid of doth come to me.
ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
26 I was not safe — nor was I quiet — Nor was I at rest — and trouble cometh!
Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
