Job 2
1 And the day is, that sons of God come in to station themselves by Jehovah, and there doth come also the Adversary in their midst to station himself by Jehovah.
Det begaf sig på en dag, då Guds barn kommo, och trädde fram för Herran, att Satan ock kom med dem, och trädde fram för Herran.
2 And Jehovah saith unto the Adversary, 'Whence camest thou?' And the Adversary answereth Jehovah and saith, 'From going to and fro in the land, and from walking up and down in it.'
Då sade Herren till Satan: Hvadan kommer du? Satan svarade Herranom, och sade: Jag hafver farit genom landet allt omkring.
3 And Jehovah saith unto the Adversary, 'Hast thou set thy heart unto My servant Job because there is none like him in the land, a man perfect and upright, fearing God and turning aside from evil? and still he is keeping hold on his integrity, and thou dost move Me against him to swallow him up for nought!'
Herren sade till Satan: Hafver du icke gifvit akt på min tjenare Job? Ty hans like är icke i landena, from och rättfärdig, gudfruktig, och flyr det onda, och står ännu i sine fromhet; och du eggade mig, att jag utan sak hafver förderfvat honom.
4 And the Adversary answereth Jehovah and saith, 'A skin for a skin, and all that a man hath he doth give for his life.
Satan svarade Herranom, och sade: Hud för hud, och allt det en man hafver, låter han för sitt lif.
5 Yet, put forth, I pray Thee, Thy hand, and strike unto his bone and unto his flesh — if not: unto Thy face he doth bless Thee!'
Men räck ut dina hand, och kom vid hans ben och kött; det gäller, han skall välsigna dig i ansigtet.
6 And Jehovah saith unto the Adversary, 'Lo, he [is] in thy hand; only his life take care of.'
Herren sade till, Satan: Si, han vare i dine hand; dock skona hans lif.
7 And the Adversary goeth forth from the presence of Jehovah, and smiteth Job with a sore ulcer from the sole of his foot unto his crown.
Då for Satan ut ifrå Herrans ansigte, och slog Job med ond sår, ifrå hans fotablad upp till hans hjessa.
8 And he taketh to him a potsherd to scrape himself with it, and he is sitting in the midst of the ashes.
Och han tog ett stycke af en potto, och skrapade af sig dermed, och satt i asko.
9 And his wife saith to him, 'Still thou art keeping hold on thine integrity: bless God and die.'
Och hans hustru sade till honom: Står du ännu i dine fromhet? Välsigna Gud, och dö.
10 And he saith unto her, 'As one of the foolish women speaketh, thou speakest; yea, the good we receive from God, and the evil we do not receive.' In all this Job hath not sinned with his lips.
Men han sade till henne: Du talar såsom de dåraktiga qvinnor tala. Hafve vi fått godt af Gudi, skole vi ock icke anamma det onda? Uti allt detta syndade Job icke med sina läppar.
11 And three of the friends of Job hear of all this evil that hath come upon him, and they come in each from his place — Eliphaz the Temanite, and Bildad the Shuhite, and Zophar the Naamathite — and they are met together to come in to bemoan him, and to comfort him;
Då nu tre Jobs vänner hörde all den olycka, som öfver honom kommen var, kommo de hvar af sin stad: Eliphas af Thema, Bildad af Suah, och Zophar af Naema; ty de vordo öfverens, att de skulle komma och ömka sig öfver honom, och trösta honom.
12 and they lift up their eyes from afar and have not discerned him, and they lift up their voice and weep, and rend each his robe, and sprinkle dust on their heads — heavenward.
Och då de upphofvo sin ögon långt ifrå, kände de honom intet; och upphofvo sina röst, och greto, och hvardera ref sin kläder sönder, och kastade jord på sin hufvud upp åt himmelen;
13 And they sit with him on the earth seven days and seven nights, and there is none speaking unto him a word when they have seen that the pain hath been very great.
Och såto med honom på jordene i sju dagar och sju nätter, och talade intet med honom; ty de sågo, att hans sveda var ganska stor.
