Job 17
1 My spirit hath been destroyed, My days extinguished — graves [are] for me.
Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene.
2 If not — mockeries [are] with me. And in their provocations mine eye lodgeth.
Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse.
3 Place, I pray Thee, my pledge with Thee; Who is he that striketh hand with me?
Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig?
4 For their heart Thou hast hidden From understanding, Therefore Thou dost not exalt them.
Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem.
5 For a portion he sheweth friendship, And the eyes of his sons are consumed.
Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta.
6 And he set me up for a proverb of the peoples, And a wonder before them I am.
Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem.
7 And dim from sorrow is mine eye, And my members as a shadow all of them.
Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge.
8 Astonished are the upright at this, And the innocent against the profane Stirreth himself up.
Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena.
9 And the righteous layeth hold [on] his way, And the clean of hands addeth strength, And — dumb are they all.
Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes.
10 Return, and come in, I pray you, And I find not among you a wise man.
Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder.
11 My days have passed by, My devices have been broken off, The possessions of my heart!
Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva;
12 Night for day they appoint, Light [is] near because of darkness.
Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt.
Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord. (Sheol h7585)
14 To corruption I have called: — 'Thou [art] my father.' 'My mother' and 'my sister' — to the worm.
Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster.
15 And where [is] now my hope? Yea, my hope, who doth behold it?
Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp?
