Job 10
1 My soul hath been weary of my life, I leave off my talking to myself, I speak in the bitterness of my soul.
Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
2 I say unto God, 'Do not condemn me, Let me know why Thou dost strive [with] me.
Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
3 Is it good for Thee that Thou dost oppress? That Thou despisest the labour of Thy hands, And on the counsel of the wicked hast shone?
Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
4 Eyes of flesh hast Thou? As man seeth — seest Thou?
Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
5 As the days of man [are] Thy days? Thy years as the days of a man?
Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
6 That Thou inquirest for mine iniquity, And for my sin seekest?
eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
7 For Thou knowest that I am not wicked, And there is no deliverer from Thy hand.
du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
8 Thy hands have taken pains about me, And they make me together round about, And Thou swallowest me up!
Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
9 Remember, I pray Thee, That as clay Thou hast made me, And unto dust Thou dost bring me back.
Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
10 Dost Thou not as milk pour me out? And as cheese curdle me?
Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
11 Skin and flesh Thou dost put on me, And with bones and sinews dost fence me.
Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
12 Life and kindness Thou hast done with me. And Thy inspection hath preserved my spirit.
Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
13 And these Thou hast laid up in Thy heart, I have known that this [is] with Thee.
Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
14 If I sinned, then Thou hast observed me, And from mine iniquity dost not acquit me,
om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
15 If I have done wickedly — woe to me, And righteously — I lift not up my head, Full of shame — then see my affliction,
Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
16 And it riseth — as a lion Thou huntest me. And Thou turnest back — Thou shewest Thyself wonderful in me.
Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
17 Thou renewest Thy witnesses against me, And dost multiply Thine anger with me, Changes and warfare [are] with me.
Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
18 And why from the womb Hast Thou brought me forth? I expire, and the eye doth not see me.
Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
19 As I had not been, I am, From the belly to the grave I am brought,
hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
20 Are not my days few? Cease then, and put from me, And I brighten up a little,
Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
21 Before I go, and return not, Unto a land of darkness and death-shade,
innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
22 A land of obscurity as thick darkness, Death-shade — and no order, And the shining [is] as thick darkness.'
till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
