Jeremiah 5
1 Go to and fro in streets of Jerusalem, And see, I pray you, and know, And seek in her broad places, if ye find a man, If there be one doing judgment, seeking stedfastness — Then am I propitious to her.
Går omkring gatorna i Jerusalem, och ser till, och förfarer; och söker på dess gator, om I någon finnen, som rätt gör, och efter trona, så vill jag vara honom nådelig.
2 And if they say, 'Jehovah liveth,' Surely to a falsehood they swear.
Och om de än sade: Så sant som Herren lefver; så svärja de dock falskeliga.
3 Jehovah, Thine eyes, are they not on stedfastness? Thou hast smitten them, and they have not grieved, Thou hast consumed them, They have refused to receive instruction, They made their faces harder than a rock, They have refused to turn back.
Herre, din ögon se efter trone. Du slår dem, och de kännat intet; du plågar dem, men de bättra sig intet; de hafva ett ansigte hårdare än sten, och vilja icke omvända sig.
4 And I — I said, 'Surely these [are] poor, They have been foolish, For they have not known the way of Jehovah, The judgment of their God.
Men jag tänkte: Må ske, att den arme hopen är oförståndig; vet intet af Herrans väg, och af sins Guds rätt.
5 I get me to the great, and I speak with them, For they have known the way of Jehovah, The judgment of their God.' Surely they together have broken the yoke, They have drawn away the bands.
Jag vill gå till de väldiga, och tala med dem; de måste ju veta af Herrans väg, och sins Guds rätt; men de samme hade alle sönderbrutit oket, och sönderslitit banden.
6 Therefore smitten them hath a lion out of the forest, A wolf of the deserts doth spoil them, A leopard is watching over their cities, Every one who is going out of them is torn, For many have been their transgressions, Mighty have been their backslidings.
Derföre skall ock lejonet, som af skogen kommer, sönderrifva dem, och ulfven af öknene skall förderfva dem, och parden skall vakta på deras städer; alla de som der utgå, skall han uppäta; ty deras synder äro alltför många, och de äro vordne förhärde uti sine olydno.
7 For this I am not propitious to thee, Thy sons have forsaken Me, And are satisfied by that which is not god, I satisfy them, and they commit adultery, And at the house of a harlot They gather themselves together.
Huru skall jag då vara dig nådelig; efter din barn öfvergifva mig, och svärja vid den som ingen gud är? Och nu, medan jag dem mättat hafver, bedrifva de hor, och löpa uti horohus.
8 Fed horses — they have been early risers, Each to the wife of his neighbour they neigh.
Hvar och en vrenskas efter sin nästas hustru, såsom välfodrade stodhästar.
9 For these do I not lay a charge? An affirmation of Jehovah, And on a nation such as this, Doth not My soul avenge itself?
Och skulle jag icke för sådant hemsöka dem, säger Herren; och skulle min själ icke hämnas öfver sådant folk, som detta är?
10 Go ye up on her walls, and destroy, And a completion make not, Turn aside her branches, for they [are] not Jehovah's,
Bestormer hans murar och kaster dem omkull, och skoner intet; förer bort hans vinqvistar; ty de äro icke Herrans.
11 For dealt treacherously against Me have the house of Israel, And the house of Judah, an affirmation of Jehovah.
Utan de förakta mig, både Israels hus, och Juda hus, säger Herren.
12 They have lied against Jehovah, And they say, '[It is] not He, Nor come in against us doth evil, Yea, sword and famine we do not see.
De förneka Herran, och säga: Det är icke han, och oss varder icke så illa gåendes; svärd och hunger kommer intet öfver oss;
13 And the prophets become wind, And the word is not in them,' — thus it is done by them.
Propheterna tala mycket i vädret, och hafva intet Guds ord; det gånge dem så sjelfvom.
14 Therefore, thus said Jehovah, God of Hosts, Because of your speaking this word, Lo, I am making My words in thy mouth become fire, And this people wood, and it hath devoured them.
Derföre säger Herren Gud Zebaoth: Efter I sådana tal hafven, si, så vill jag göra min ord i dinom mun till en eld, och detta folk till trä, och han skall förtära dem.
15 Lo, I am bringing against you a nation from afar, O house of Israel, an affirmation of Jehovah, A nation — strong it [is], a nation — from of old it [is], A nation — thou knowest not its tongue, Nor understandest what it speaketh.
Si, jag skall låta komma öfver eder af Israels hus, säger Herren, ett folk fjerranefter; ett mägtigt folk, hvilket det första folk varit hafver; ett folk, hvilkets tungomål du intet förstår, och intet förnimma kan, hvad de säga.
16 Its quiver [is] as an open sepulchre, All of them — mighty ones.
Deras koger äro öppna grifter; ja, de äro allesamman hjeltar.
17 And it hath consumed thy harvest and thy bread, They consume thy sons, and thy daughters, It consumeth thy flock, and thy herd, It consumeth thy vine, and thy fig-tree, It maketh poor thy fenced cities, In which thou art trusting — by the sword.
De skola förtära din säd och ditt bröd; de skola uppäta dina söner och döttrar; de skola uppsluka din får och ditt fä; de skola förtära din vinträ, och fikonaträ; dina fasta städer, der du förlåter dig uppå, skola de förderfva med svärd.
18 And even in those days, an affirmation of Jehovah, I do not make you a completion.
Och jag skall på den tid, säger Herren, intet skona eder.
19 And it hath come to pass, when ye say, 'For what hath Jehovah our God done to us all these?' That thou hast said unto them, 'As ye have forsaken Me, And serve the gods of a foreigner in your land, So do ye serve strangers in a land not yours.
Och om de varda sägande: Hvi gör Herren vår Gud oss allt detta? så skall du svara dem: Lika som I hafven öfvergifvit mig, och tjenen främmande gudar, uti edart eget land; alltså skolen I ock tjena främmandom uti ett land, det icke edart är.
20 Declare ye this in the house of Jacob, And sound ye it in Judah, saying,
Detta skolen I förkunna i Jacobs hus, och predika i Juda, och säga:
21 Hear ye, I pray you, this, O people, foolish and without heart, Eyes they have, and they see not, Ears they have, and they hear not.
Hörer till, I galna folk, som intet förstånd hafven; I som ögon hafven, och sen intet; öron hafven, och hören intet.
22 Me do ye not fear, an affirmation of Jehovah? From My presence are ye not pained? Who hath made sand the border of the sea, A limit age-during, and it passeth not over it, They shake themselves, and they are not able, Yea, sounded have its billows, and they pass not over.
Viljen I icke frukta mig, säger Herren, och intet förskräckas för mig, som sätter hafvena sina strand, derinnan det alltid blifva måste, och der intet öfvergå? Och om det än svaller, så förmår det dock intet; och om dess böljor än fast bullra, så måste de dock icke der öfvergå.
23 And this people hath an apostate and rebellious heart, They have turned aside, and they go on.
Men detta folket hafver ett affälligt och ohörsamt hjerta; blifva affällige, och hållat så allt framåt;
24 And they have not said in their heart, 'Let us fear, we pray you, Jehovah our God, who is giving rain, The sprinkling and the gathered, in its season, The appointed weeks of harvest He keepeth for us.'
Och säga icke en tid i sitt hjerta: Låt oss dock frukta Herran vår Gud, den oss arlaregn och serlaregn gifver i rättom tid; och bevarar oss årsväxten troliga och årliga.
25 Your iniquities have turned these away, And your sins have kept the good from you.
Men edra missgerningar förhindra detta, och edra synder vända detta goda ifrån eder.
26 For the wicked have been found among My people. It looketh about the covering of snares, They have set up a trap — men they capture.
Ty man finner ibland mitt folk ogudaktiga, de der ställa snaror och gildre för menniskorna, att de måga fånga dem, lika som foglafångare göra med klofvar.
27 As a cage full of fowls, So their houses are full of deceit, Therefore they have been great, and are rich.
Och deras hus äro full med bedrägeri, lika som en foglabur är full med lockofoglar; deraf varda de väldige, rike och fete.
28 They have been fat, they have shone, Yea, they have overpassed the acts of the evil, Judgment they have not judged, The judgment of the fatherless — and they prosper, And the judgment of the needy they have not judged.
De omgå med ond stycker; de hålla ingen rätt; den faderlösa främja de icke i hans sak, dock går dem väl, och hjelpa icke den fattiga till rätta.
29 For these do not I inspect, an affirmation of Jehovah, On a nation such as this, Doth not My soul avenge itself?
Skulle jag det icke hemsöka, säger Herren; och skulle min själ icke hämnas uppå sådant folk, som detta är?
30 An astonishing and horrible thing hath been in the land.
Det står grufveliga och styggeliga till i landena.
31 The prophets have prophesied falsely, And the priests bear rule by their means, And My people have loved [it] so, And what do they at its latter end?
Propheterna lära falskt, och Presterna äro herrar i deras ämbete, och mitt folk vill gerna så hafvat; huru vill eder gå för sådant på sistone?
