Isaiah 10

1 Woe [to] those decreeing decrees of iniquity, And writers who have prescribed perverseness.

Ve dem Skriftlärdom, som orätt lag göra, och vrångan dom skrifva;

2 To turn aside from judgment the poor, And to take violently away the judgment Of the afflicted of My people, That widows may be their prey, That the fatherless they may spoil.

På det de skola vränga dens fattigas sak, och bruka våld uti de eländas rätt i mitt folk; så att enkor måste vara deras rof, och de faderlöse deras byte.

3 And what do ye at a day of inspection? And at desolation? — from afar it cometh. Near whom do ye flee for help? And where do ye leave your honour?

Hvad viljen I göra på hemsökningenes och olyckones dag, den fjerran efter kommer? Till hvem viljen I fly om hjelp? Och hvar viljen I låta edra äro;

4 Without Me it hath bowed down In the place of a bound one, And in the place of the slain they fall. With all this not turned back hath His anger, And still His hand is stretched out.

Att hon icke under de fångna böjd varder, och ibland slagna faller? Uti allt detta är hans vrede icke stillad; hans hand är ännu uträckt.

5 Woe [to] Asshur, a rod of Mine anger, And a staff in their hand [is] Mine indignation.

Ack! ve Assur, den mine vredes ris, och deras hand mine grymhets staf är.

6 Against a profane nation I send him, And concerning a people of My wrath I charge him, To spoil spoil, and to seize prey, And to make it a treading-place as the clay of out places.

Jag vill sända honom emot ett skrymtaktigt folk, och gifva honom befallning emot mine vredes folk, att han det skinna och utbyta skall, och förtrampa det såsom träck på gatone;

7 And he — he thinketh not so, And his heart reckoneth not so, For — to destroy [is] in his heart, And to cut off nations not a few.

Ändock han det så icke menar, och hans hjerta så icke tänker; utan hans hjerta står till att förderfva och utrota mång folk;

8 For he saith, 'Are not my princes altogether kings?

Ty han säger: Äro icke mine Förstar allesammans Konungar?

9 Is not Calno as Carchemish? Is not Hamath as Arpad? Is not Samaria as Damascus?

Är icke Calno såsom Charchemis? Är icke Hamath såsom Arphad? Är icke Samarien såsom Damascus?

10 As my hand hath got to the kingdoms of a worthless thing, and their graven images, [Greater] than Jerusalem and than Samaria,

Såsom min hand funnit hafver afgudarnas Konungarike; ändock deras afgudar starkare voro, än de i Jerusalem och Samarien äro;

11 Do I not — as I have done to Samaria, And to her worthless things, So do to Jerusalem and to her grievous things?

Skulle jag icke göra Jerusalem och dess afgudom, såsom jag Samarien och dess afgudom gjort hafver?

12 And it hath come to pass, When the Lord doth fulfil all His work In mount Zion and in Jerusalem, I see concerning the fruit of the greatness Of the heart of the king of Asshur. And concerning the glory of the height of his eyes.

Men när Herren hafver all sin verk uträttat på Zions berg och i Jerusalem, så vill jag hemsöka den högmodiga Konungens frukt af Assyrien, och hans högfärdiga ögons prål;

13 For he hath said, 'By the power of my hand I have wrought, And by my wisdom, for I have been intelligent, And I remove borders of the peoples, And their chief ones I have spoiled, And I put down as a mighty one the inhabitants,

Derföre, att han säger: Jag hafver uträttat det med mina händers kraft och igenom mina vishet; ty jag är klok. Jag hafver annorlunda delat landen, och deras ägodelar röfvat, och såsom en väldig slagit deras inbyggare till jordena;

14 And my hand as to a nest Getteth to the wealth of the peoples, And as a gathering of forsaken eggs All the earth I — I have gathered, And there hath not been one moving wing, Or opening mouth, or whispering.'

Och min hand hafver funnit folken, lika som ett hönonäste, så att jag hafver all land tillhopasamlat, lika som man församlar ägg, som öfvergifne äro; der ingen ena fjäder rörer, eller upplåter sitt näf, eller korrar.

15 — Doth the axe glorify itself Against him who is hewing with it? Doth the saw magnify itself Against him who is shaking it? As a rod waving those lifting it up! As a staff lifting up that which is not wood!

Kan ock en yxe berömma sig emot honom, som hugger med henne; eller en såg trugas emot honom, som drager henne? Såsom den sig berömma kan, den en käpp bär, och upplyfter och bär honom så lätteliga, som han intet trä vore.

16 Therefore doth the Lord, the Lord of Hosts, Send among his fat ones leanness, And under his honour He kindleth a burning As the burning of a fire.

Derföre skall Herren, Herren Zebaoth sända en magerhet ibland hans feta, och skall upptända hans härlighet, att hon skall brinna såsom en eld.

17 And the light of Israel hath been for a fire, And his Holy One for a flame, And it hath burned, and devoured his thorn And his brier in one day.

Och Israels ljus skall varda en eld, och hans helige skall varda en låge; och skall upptända och förtära hans törne och tistlar på en dag.

18 And the honour of his forest, and his fruitful field, From soul even unto flesh He doth consume, And it hath been as the fainting of a standard-bearer.

Och hans skogs och marks härlighet skall till intet blifva både själ och kropp, och skall förgås och försvinna;

19 And the rest of the trees of his forest [are] few, And a youth doth write them.

Så att hans skogs återlefda trä måga räknad varda, att ett barn må uppskrifva dem.

20 And it hath come to pass, in that day, The remnant of Israel, And the escaped of the house of Jacob, Do not add any more to lean on its smiter, And have leant on Jehovah, The Holy One of Israel, in truth.

På den tiden skola de igenlefde i Israel, och de som af Jacobs hus behållne blifva, icke mer förlåta sig uppå honom, som dem slår; utan skola förlåta sig uppå Herran, den Heliga i Israel, uti sanning.

21 A remnant returneth — a remnant of Jacob, Unto the Mighty God.

De igenlefde skola omvända sig, ja de igenlefde i Jacob, till Gud den starka.

22 For though thy people Israel be as the sand of the sea, A remnant doth return of it, A consumption determined, Overflowing [with] righteousness.

Ty om ditt folk, o Israel, är lika som sanden i hafvet, så skola dock de igenlefde af dem omvände varda; ty då förderfvet stilladt varder, så skall öfversvinnande stor rättfärdighet komma.

23 For a consumption that is determined, The Lord, Jehovah of Hosts, Is making in the midst of all the land.

Ty Herren, Herren Zebaoth skall låta gå ett förderf; men han stillar det dock i hela landena.

24 Therefore, thus said the Lord, Jehovah of Hosts, 'Be not afraid, my people, inhabiting Zion, because of Asshur, With a rod he doth smite thee, And his staff lifteth up against thee, in the way of Egypt.

Derföre säger Herren, Herren Zebaoth: Frukta dig icke, mitt folk, som i Zion bor, för Assur; han skall slå dig med ris, och upplyfta sin staf emot dig, såsom uti Egypten.

25 For yet a very little, And the indignation hath been completed, And Mine anger by their wearing out.

Ty efter en ganska liten tid skall ogunsten och min vrede öfver deras odygd få en ända.

26 And awaking for him is Jehovah of Hosts, A scourge like the smiting of Midian at the rock Oreb, And his rod [is] over the sea, And he hath lifted it in the way of Egypt.

Då skall Herren Zebaoth uppväcka en gissel öfver dem, lika som uti Midians slagtning på det hälleberget Oreb; och skall upphäfva sin staf, den han på hafvet brukade, lika som uti Egypten.

27 And it hath come to pass, in that day, Turned is his burden from off thy shoulder, And his yoke from off thy neck, And destroyed hath been the yoke, because of prosperity.

På den tiden skall hans börda bortvika ifrå dina skuldror, och hans ok ifrå dinom hals; ty oket skall förruttna af fetma.

28 He hath come in against Aiath, He hath passed over into Migron, At Michmash he looketh after his vessels.

Han kommer till Ajath, han drager igenom Migron; han mönstrar sin här i Michmas.

29 They have gone over the passage, Geba they have made a lodging place, Trembled hath Rama, Gibeah of Saul fled.

De draga framom vårt lägre Geba; Rama förskräckes; Gibeath Sauls flyr.

30 Cry aloud [with] thy voice, daughter of Gallim, Give attention, Laish! answer her, Anathoth.

Du dotter Gallim, ropa högt; se till, du Laisa, du elända Anathoth.

31 Fled away hath Madmenah, The inhabitants of the high places have hardened themselves.

Madmena viker undan; de borgare i Gebim löpa sin kos.

32 Yet to-day in Nob to remain, Wave its hand doth the mount of the daughter of Zion, The hill of Jerusalem.

Man blifver tilläfventyrs en dag i Nob, så skall han vända sina hand till dottrenes Zions berg, och emot den högen Jerusalem.

33 Lo, the Lord, Jehovah of Hosts, Is lopping a branch with violence, And the high of stature are cut down, And the lofty are become low,

Men si, Herren, Herren Zebaoth skall afhugga qvistarna med magt, och afstäcka det högt står, så att de höge skola förnedrade varda.

34 And He hath gone round the thickets of the forest with iron, And Lebanon by a mighty one falleth!

Och den tjocke skogen skall med jern omkullhuggen varda, och Libanon skall falla genom den mägtiga.