2 Samuel 9

1 And David saith, 'Is there yet any left to the house of Saul, and I do with him kindness because of Jonathan?'

Och David sade: "Finnes ännu någon kvar av Sauls hus, mot vilken jag kan bevisa barmhärtighet för Jonatans skull?"

2 And the house of Saul hath a servant, and his name [is] Ziba, and they call for him unto David; and the king saith unto him, 'Art thou Ziba?' and he saith, 'Thy servant.'

Nu hade Sauls hus haft en tjänare vid namn Siba; honom hämtade man till David. Då sade konungen till honom: "Är du Siba?" Han svarade: "Ja, din tjänare."

3 And the king saith, 'Is there not yet a man to the house of Saul, and I do with him the kindness of God?' And Ziba saith unto the king, 'Jonathan hath yet a son — lame.'

Konungen frågade: "Finnes ingen kvar av Sauls hus, mot vilken jag kan bevisa barmhärtighet, såsom Gud är barmhärtig?" Siba svarade konungen: "Ännu finnes kvar en son till Jonatan, en som är ofärdig i fötterna."

4 And the king saith to him, 'Where [is] he?' and Ziba saith unto the king, 'Lo, he [is] in the house of Machir, son of Ammiel, in Lo-Debar.'

Konungen frågade honom "Var är han?" Siba svarade konungen: "Han är nu i Makirs, Ammiels sons, hus i Lo-Debar."

5 And king David sendeth, and taketh him out of the house of Machir son of Ammiel, of Lo-Debar,

Då sände konung David och lät hämta honom från Makirs, Ammiels sons, hus i Lo-Debar.

6 and Mephibosheth son of Jonathan, son of Saul, cometh unto David, and falleth on his face, and doth obeisance, and David saith, 'Mephibosheth;' and he saith, 'Lo, thy servant.'

När så Mefiboset, Sauls son Jonatans son, kom in till David, föll han ned på sitt ansikte och bugade sig. Då sade David: "Mefiboset!" Han svarade: "Ja, din tjänare hör."

7 And David saith to him, 'Be not afraid; for I certainly do with thee kindness because of Jonathan thy father, and have given back to thee all the field of Saul thy father, and thou dost eat bread at my table continually.'

David sade till honom: "Frukta icke, ty jag vill bevisa barmhärtighet mot dig för din fader Jonatans skull, och jag vill giva dig allt din faders Sauls jordagods tillbaka, och du skall äta vid mitt bord beständigt."

8 And he boweth himself, and saith, 'What [is] thy servant, that thou hast turned unto the dead dog — such as I?'

Då bugade han sig och sade: "Vad är jag, din tjänare, eftersom du vänder dig till en sådan död hund som jag är?"

9 And the king calleth unto Ziba servant of Saul, and saith unto him, 'All that was to Saul and to all his house, I have given to the son of thy lord,

Därefter tillkallade konungen Siba, Sauls tjänare, och sade till honom; "Allt som Saul och hela hans hus har ägt giver jag åt din herres son.

10 and thou hast served for him the land, thou and thy sons, and thy servants, and hast brought in, and there hath been to the son of thy lord bread, and he hath eaten it; and Mephibosheth son of thy lord doth eat continually bread at my table;' and Ziba hath fifteen sons and twenty servants.

Och du med dina söner och dina tjänare skall bruka jorden åt honom och inbärga skörden, för att din herres son må hava bröd att äta, dock skall Mefiboset, din herres son, beständigt äta vid mitt bord." Siba hade nämligen femton söner och tjugu tjänare.

11 And Ziba saith unto the king, 'According to all that my lord the king commandeth his servant, so doth thy servant;' as to Mephibosheth, 'he is eating at my table ([saith the king]) as one of the sons of the king.'

Då sade Siba till konungen: "Din tjänare skall i alla stycken göra såsom min herre konungen bjuder sin tjänare." "Ja", svarade han, "Mefiboset skall äta vid mitt bord, såsom vore han en av konungens söner."

12 And Mephibosheth hath a young son, and his name [is] Micha, and every one dwelling in the house of Ziba [are] servants to Mephibosheth.

Mefiboset hade en liten son, som hette Mika. Och alla som bodde i Sibas hus blevo Mefibosets tjänare.

13 And Mephibosheth is dwelling in Jerusalem, for at the table of the king he is eating continually, and he [is] lame of his two feet.

Själv bodde Mefiboset i Jerusalem, eftersom han beständigt skulle äta vid konungens bord. Och han var halt på båda fötterna.