Psalms 94
1 God is Lord of veniauncis; God of veniauncis dide freli.
Herre Gud, hvilkom hämnden tillhörer; Gud, hvilkom hämnden tillhörer, bete dig.
2 Be thou enhaunsid that demest the erthe; yelde thou yeldinge to proude men.
Upphöj dig, du verldenes domare; vedergäll dem högfärdigom det de förtjena.
3 Lord, hou longe synneris; hou longe schulen synneris haue glorie?
Herre, huru länge skola de ogudaktige, huru länge skola de ogudaktige pråla;
4 Thei schulen telle out, and schulen speke wickidnesse; alle men schulen speke that worchen vnriytfulnesse.
Och så högmodeliga tala; och alle ogerningsmän så berömma sig?
5 Lord, thei han maad lowe thi puple; and thei han disesid thin eritage.
Herre, de förtrycka ditt folk, och plåga ditt arf.
6 Thei killiden a widowe and a comelyng; and thei han slayn fadirles children and modirles.
Enkor och främlingar dräpa de, och faderlösa döda de;
7 And thei seiden, The Lord schal not se; and God of Jacob schal not vndurstonde.
Och säga: Herren ser det intet; och Jacobs Gud aktar det intet.
8 Ye vnwise men in the puple, vndirstonde; and, ye foolis, lerne sum tyme.
Märker dock, I galne ibland folket; och I dårar, när viljen I vise varda?
9 Schal not he here, that plauntide the eere; ethere biholdith not he, that made the iye?
Den der örat planterat hafver, skulle han icke höra? Den der ögat gjort hafver, skulle han icke se?
10 Schal not he repreue, that chastisith folkis; which techith man kunnyng?
Den der Hedningarna näpser, skulle han icke straffa? den der menniskorna lärer hvad de veta.
11 The Lord knowith the thouytis of men; that tho ben veyne.
Men Herren vet menniskornas tankar, att de fåfängelige äro.
12 Blessid is the man, whom thou, Lord, hast lerned; and hast tauyt him of thi lawe.
Säll är den som du, Herre, tuktar, och lärer honom genom din lag;
13 That thou aswage hym fro yuele daies; til a diche be diggid to the synner.
Att han tålamod hafva må, då illa går; tilldess dem ogudaktiga grafven beredd varder.
14 For the Lord schal not putte awei his puple; and he schal not forsake his eritage.
Ty Herren skall icke förkasta sitt folk, eller öfvergifva sitt arf.
15 Til riytfulnesse be turned in to dom; and who ben niy it, alle that ben of riytful herte.
Ty rätt måste dock blifva rätt; och thy måste all from hjerta tillfalla.
16 Who schal rise with me ayens mysdoeris; ether who schal stonde with me ayens hem that worchen wickidnesse?
Ho står med mig emot de onda? Ho träder till mig emot de ogerningsmän?
17 No but for the Lord helpide me; almest my soule hadde dwellid in helle.
Om Herren icke hulpe mig, så låge min själ fulltnär uti det stilla.
18 If Y seide, My foot was stirid; Lord, thi merci helpide me.
Jag sade: Min fot hafver stapplat; men din nåd, Herre, uppehöll mig.
19 Aftir the multitude of my sorewis in myn herte; thi coumfortis maden glad my soule.
Jag hade mycket bekymmer i mitt hjerta; men din tröst gladde mina själ.
20 Whether the seete of wickidnesse cleueth to thee; that makist trauel in comaundement?
Du kommer ju aldrig öfverens med dem skadeliga stolenom, som lagen illa uttyder.
21 Thei schulen take ayens the soule of a iust man; and thei schulen condempne innocent blood.
De rusta sig emot dens rättfärdigas själ, och fördöma oskyldigt blod.
22 And the Lord was maad to me in to refuyt; and my God was maad in to the help of myn hope.
Men Herren är mitt beskärm, min Gud är mitt hopps tröst.
23 And he schal yelde to hem the wickidnesse of hem; and in the malice of hem he schal lese hem, oure Lord God schal lese hem.
Och han skall vedergälla dem deras orätt, och skall förgöra dem för deras ondskos skull; Herren, vår Gud, skall förgöra dem.
