Psalms 39
1 For victorie, to Iditum, the song of Dauid. I seide, Y schal kepe my weies; that Y trespasse not in my tunge. I settide kepyng to my mouth; whanne a synnere stood ayens me.
För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David. Jag sade: "Jag vill akta på vad jag gör, så att jag icke syndar med min tunga; jag vill akta på att tygla min mun, så länge den ogudaktige är för mina ögon."
2 I was doumb, and was mekid ful gretli, and was stille fro goodis; and my sorewe was renulid.
Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg; man jag upprördes av smärta.
3 Myn herte was hoot with ynne me; and fier schal brenne out in my thenkyng.
Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst: när jag begrundade, upptändes en eld i mig; jag talade med min tunga.
4 I spak in my tunge; Lord, make thou myn eende knowun to me. And the noumbre of my daies what it is; that Y wite, what failith to me.
HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände, och vad som är mina dagars mått, så att jag förstår huru förgänglig jag är.
5 Lo! thou hast set my daies mesurable; and my substaunce is as nouyt bifor thee. Netheles al vanytee; ech man lyuynge.
Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått, och min livslängd är såsom intet inför dig; fåfänglighet allenast äro alla människor, huru säkra de än stå. (Sela)
6 Netheles a man passith in ymage; but also he is disturblid veynli. He tresorith; and he noot, to whom he `schal gadere tho thingis.
Såsom en drömbild allenast gå de fram, fåfänglighet allenast är deras ävlan; de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det.
7 And now which is myn abiding? whether not the Lord? and my substaunce is at thee.
Och nu, vad förbidar jag, Herre? Till dig står mitt hopp.
8 Delyuere thou me fro alle my wickidnessis; thou hast youe me schenschip to the vnkunnynge.
Befria mig från alla mina överträdelser, låt mig icke bliva till smälek för dåren.
9 I was doumbe, and openyde not my mouth; for thou hast maad,
Jag tiger och upplåter icke min mun; ty det är du som har gjort det.
10 remoue thou thi woundis fro me.
Vänd av ifrån mig din plåga; för din hands aga försmäktar jag.
11 Fro the strengthe of thin hond Y failide in blamyngis; for wickidnesse thou hast chastisid man. And thou madist his lijf to faile as an yreyne; netheles ech man is disturblid in veyn.
Om du tuktar någon med näpst för missgärning, så är det ute med hans härlighet, såsom när mal krossas. Fåfänglighet allenast äro alla människor. (Sela)
12 Lord, here thou my preier and my bisechyng; perseyue thou with eeris my teeris.
Hör min bön, o HERRE, och lyssna till mitt rop, tig icke vid mina tårar; ty jag är en främling i ditt hägn, en gäst såsom alla mina fäder.
13 Be thou not stille, for Y am a comelyng at thee; and a pilgrime, as alle my fadris. Foryyue thou to me, that Y be refreischid, bifor that Y go; and Y schal no more be.
Vänd ifrån mig din blick, så att jag får vederkvickas, innan jag går hädan och icke mer är till.
