Lamentations 5
1 Lord, haue thou mynde what bifelle to vs; se thou, and biholde oure schenschipe.
Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
2 Oure eritage is turned to aliens, oure housis ben turned to straungers.
Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
3 We ben maad fadirles children with out fadir; oure modris ben as widewis.
Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
4 We drunken oure watir for monei, we bouyten oure trees for siluer.
Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
5 We weren dryuun bi oure heedis, and reste was not youun to feynt men.
Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
6 We yauen hond to Egipt, and to Assiriens, that we schulden be fillid with breed.
Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
7 Oure fadris synneden, and ben not, and we baren the wickidnessis of hem.
Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
8 Seruauntis weren lordis of vs, and noon was, that ayenbouyte fro the hond of hem.
Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
9 In oure lyues we brouyten breed to vs, fro the face of swerd in desert.
Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
10 Oure skynne is brent as a furneis, of the face of tempestis of hungur.
Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
11 Thei maden low wymmen in Sion, and virgyns in the citees of Juda.
De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
12 Princes weren hangid bi the hond; thei weren not aschamed of the faces of elde men.
Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
13 Thei mysusiden yonge wexynge men vnchastli, and children fellen doun in tree.
Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
14 Elde men failiden fro yatis; yonge men failiden of the queer of singeris.
De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
15 The ioie of oure herte failide; oure song is turned in to mourenyng.
Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
16 The coroun of oure heed fellen doun; wo to vs! for we synneden.
Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
17 Therfor oure herte is maad soreuful, therfor oure iyen ben maad derk.
Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
18 For the hil of Sion, for it perischide; foxis yeden in it.
För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
19 But thou, Lord, schal dwelle with outen ende; thi seete schal dwelle in generacioun and in to generacioun.
Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
20 Whi schalt thou foryete vs with outen ende, schalt thou forsake vs in to lengthe of daies?
Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
21 Lord, conuerte thou vs to thee, and we schal be conuertid; make thou newe oure daies, as at the bigynnyng.
Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
22 But thou castynge awei hast cast awei vs; thou art wrooth ayens vs greetli.
Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
