Job 6
1 Forsothe Joob answeride, and seide,
Job svarade, och sade:
2 Y wolde, that my synnes, bi whiche Y `desseruede ire, and the wretchidnesse which Y suffre, weren peisid in a balaunce.
När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,
3 As the grauel of the see, this wretchidnesse schulde appere greuousere; wherfor and my wordis ben ful of sorewe.
Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.
4 For the arowis of the Lord ben in me, the indignacioun of whiche drynkith vp my spirit; and the dredis of the Lord fiyten ayens me.
Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.
5 Whether a feeld asse schal rore, whanne he hath gras? Ethir whether an oxe schal lowe, whanne he stondith byfor a `ful cratche?
Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.
6 Ether whethir a thing vnsauery may be etun, which is not maad sauery bi salt? Ether whether ony man may taaste a thing, which tastid bryngith deeth?
Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?
7 For whi to an hungri soule, yhe, bittir thingis semen to be swete; tho thingis whiche my soule nolde touche bifore, ben now my meetis for angwisch.
Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.
8 Who yyueth, that myn axyng come; and that God yyue to me that, that Y abide?
O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;
9 And he that bigan, al to-breke me; releesse he his hond, and kitte me doun?
Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;
10 And `this be coumfort to me, that he turmente me with sorewe, and spare not, and that Y ayenseie not the wordis of the hooli.
Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.
11 For whi, what is my strengthe, that Y suffre? ethir which is myn ende, that Y do pacientli?
Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?
12 Nethir my strengthe is the strengthe of stoonus, nether my fleisch is of bras.
Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.
13 Lo! noon help is to me in me; also my meyneal frendis `yeden awey fro me.
Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.
14 He that takith awei merci fro his frend, forsakith the drede of the Lord.
Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.
15 My britheren passiden me, as a stronde doith, that passith ruschyngli in grete valeis.
Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.
16 Snow schal come on hem, that dreden frost.
Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.
17 In the tyme wherynne thei ben scaterid, thei schulen perische; and as thei ben hoote, thei schulen be vnknyt fro her place.
Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.
18 The pathis of her steppis ben wlappid; thei schulen go in veyn, and schulen perische.
Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.
19 Biholde ye the pathis of Theman, and the weies of Saba; and abide ye a litil.
De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.
20 Thei ben schent, for Y hopide; and thei camen `til to me, and thei ben hilid with schame.
Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.
21 Now ye ben comun, and now ye seen my wounde, and dreden.
Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.
22 Whether Y seide, Brynge ye to me, and yiue ye of youre catel to me? ethir,
Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?
23 Delyuere ye me fro the hond of enemy, and rauysche ye me fro the hond of stronge men?
Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?
24 Teche ye me, and Y schal be stille; and if in hap Y vnknew ony thing, teche ye me.
Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.
25 Whi han ye depraued the wordis of trewthe? sithen noon is of you, that may repreue me.
Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?
26 Ye maken redi spechis oneli for to blame, and ye bryngen forth wordis in to wynde.
I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.
27 Ye fallen in on a fadirles child, and enforsen to peruerte youre frend.
I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.
28 Netheles fille ye that, that ye han bigunne; yyue ye the eere, and se ye, whether Y lie.
Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.
29 Y biseche, answere ye with out strijf, and speke ye, and deme ye that, that is iust.
Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.
30 And ye schulen not fynde wickidnesse in my tunge, nethir foli schal sowne in my chekis.
Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.
