Job 30
1 But now yongere men in tyme scornen me, whos fadris Y deynede not to sette with the doggis of my flok.
Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2 Of whiche men the vertu of hondis was for nouyt to me, and thei weren gessid vnworthi to that lijf.
Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3 Thei weren bareyn for nedynesse and hungur; that gnawiden in wildirnesse, and weren pale for pouert and wretchidnesse;
Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4 and eeten eerbis, aud the ryndis of trees; and the roote of iunyperis was her mete.
Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5 Whiche men rauyschiden these thingis fro grete valeis; and whanne thei hadden foundun ony of alle, thei runnen with cry to tho.
Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6 Thei dwelliden in deseertis of strondis, and in caues of erthe, ethir on grauel, `ethir on cley.
I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7 Whiche weren glad among siche thingis, and arettiden delices to be vndur buschis.
Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8 The sones of foolis and of vnnoble men, and outirli apperynge not in erthe.
en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9 But now Y am turned in to the song of hem, and Y am maad a prouerbe to hem.
Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10 Thei holden me abhomynable, and fleen fer fro me, and dreden not to spete on my face.
med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11 For God hath openyd his arowe caas, and hath turmentid me, and hath set a bridil in to my mouth.
Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12 At the riytside of the eest my wretchidnessis risiden anoon; thei turneden vpsedoun my feet, and oppressiden with her pathis as with floodis.
Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13 Thei destrieden my weies; thei settiden tresoun to me, and hadden the maistri; and `noon was that helpide.
Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14 Thei felden in on me as bi a brokun wal, and bi yate openyd, and weren stretchid forth to my wretchidnessis.
Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15 Y am dryuun in to nouyt; he took awei my desir as wynd, and myn helpe passide awei as a cloude.
Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16 But now my soule fadith in my silf, and daies of turment holden me stidfastly.
Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17 In nyyt my boon is persid with sorewis; and thei, that eten me, slepen not.
Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18 In the multitude of tho my cloth is wastid, and thei han gird me as with coler of a coote.
Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19 Y am comparisound to cley, and Y am maad lijk to a deed sparcle and aisch.
I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20 Y schal cry to thee, and thou schalt not here me; Y stonde, and thou biholdist not me.
Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21 Thou art chaungid in to cruel to me, and in the hardnesse of thin hond thou art aduersarie to me.
Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22 Thou hast reisid me, and hast set as on wynd; and hast hurtlid me doun strongli.
Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23 Y woot, that thow schalt bitake me to deeth, where an hows is ordeyned to ech lyuynge man.
Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24 Netheles thou sendist not out thin hond to the wastyng of hem; and if thei fallen doun, thou schalt saue.
Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25 Y wepte sum tyme on him, that was turmentid, and my soule hadde compassioun on a pore man.
Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26 Y abood goodis, and yuelis ben comun to me; Y abood liyt, and derknessis braken out.
Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27 Myn ynnere thingis buyliden out with outen my reste; daies of turment camen bifor me.
Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28 Y yede morenynge, and Y roos with out woodnesse in the cumpenye, and criede.
Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29 Y was the brother of dragouns, and the felow of ostrigis.
En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30 My skyn was maad blak on me, and my boonys drieden for heete.
Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31 Myn harpe is turned in to morenyng, and myn orgun in to the vois of weperis.
I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
