Job 29
1 Also Joob addide, takynge his parable, and seide,
Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2 Who yyueth to me, that I be bisidis the elde monethis, bi the daies in whiche God kepte me?
Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
3 Whanne his lanterne schynede on myn heed, and Y yede in derknessis at his liyt.
då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
4 As Y was in the daies of my yongthe, whanne in priuete God was in my tabernacle.
Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
5 Whanne Almyyti God was with me, and my children weren in my cumpas;
då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
6 whanne Y waischide my feet in botere, and the stoon schedde out to me the stremes of oile;
då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
7 whanne Y yede forth to the yate of the citee, and in the street thei maden redi a chaier to me.
När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
8 Yonge men, `that is, wantoun, sien me, and weren hid, and elde men risynge vp stoden;
då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
9 princes ceessiden to speke, and puttiden the fyngur on her mouth;
Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
10 duykis refreyneden her vois, and her tunge cleuyde to her throte.
furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
11 An eere herynge blesside me, and an iye seynge yeldide witnessyng to me;
Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
12 for Y hadde delyueride a pore man criynge, and a fadirles child, that hadde noon helpere.
ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
13 The blessyng of a man `to perische cam on me, and Y coumfortide the herte of a widewe.
Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
14 Y was clothid with riytfulnesse; and Y clothide me as with a cloth, and with my `doom a diademe.
I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
15 Y was iye `to a blynde man, and foot to a crokyd man.
Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
16 Y was a fadir of pore men; and Y enqueride most diligentli the cause, which Y knew not.
Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
17 Y al tobrak the grete teeth of the wickid man, and Y took awei prey fro hise teeth.
Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
18 And Y seide, Y schal die in my nest; and as a palm tre Y schal multiplie daies.
Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
19 My roote is openyde bisidis watris, and deew schal dwelle in my repyng.
Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
20 My glorie schal euere be renulid, and my bouwe schal be astorid in myn hond.
Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."
21 Thei, that herden me, abiden my sentence; and thei weren ententif, and weren stille to my counsel.
Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
22 Thei dursten no thing adde to my wordis; and my speche droppide on hem.
Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
23 Thei abididen me as reyn; and thei openyden her mouth as to the softe reyn `comynge late.
De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
24 If ony tyme Y leiyide to hem, thei bileueden not; and the liyt of my cheer felde not doun in to erthe.
När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
25 If Y wolde go to hem, Y sat the firste; and whanne Y sat as kyng, while the oost stood aboute, netheles Y was comfortour of hem that morenyden.
Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
