Job 26
1 Forsothe Joob answeride, and seide, Whos helpere art thou?
Därefter tog Job till orda och sade:
2 whether `of the feble, and susteyneste the arm of hym, which is not strong?
Vilken hjälp har du ej skänkt den vanmäktige, huru har du ej stärkt den maktlöses arm!
3 To whom hast thou youe counsel? In hap to hym that hath not wisdom; and thou hast schewid ful myche prudence.
Vilka råd har du ej givit den ovise, och vilket överflöd av klokhet har du ej lagt i dagen!
4 Ether whom woldist thou teche? whether not hym, that made brething?
Vem gav dig kraft att tala sådana ord, och vems ande var det som kom till orda ur dig?
5 Lo! giauntis weilen vnder watris, and thei that dwellen with hem.
Dödsrikets skuggor gripas av ångest, djupets vatten och de som bo däri.
Dödsriket ligger blottat för honom, och avgrunden har intet täckelse. (Sheol h7585)
7 Which God stretchith forth the north on voide thing, and hangith the erthe on nouyt.
Han spänner ut nordanrymden över det tomma och hänger upp jorden på intet.
8 `Which God byndith watris in her cloudis, that tho breke not out togidere dounward.
Han samlar vatten i sina moln såsom i ett knyte, och skyarna brista icke under bördan.
9 `Whych God holdith the cheer of his seete, and spredith abrood theron his cloude.
Han gömmer sin tron för vår åsyn, han omhöljer den med sina skyar.
10 He hath cumpassid a terme to watris, til that liyt and derknessis be endid.
En rundel har han välvt såsom gräns för vattnen, där varest ljus ändas i mörker.
11 The pilers of heuene tremblen, and dreden at his wille.
Himmelens pelare skälva, de gripas av förfäran vid hans näpst.
12 In the strengthe of hym the sees weren gaderid togidere sudeynly, and his prudence smoot the proude.
Med sin kraft förskräckte han havet, och genom sitt förstånd sönderkrossade han Rahab.
13 His spiryt ournede heuenes, and the crokid serpent was led out bi his hond, ledynge out as a mydwijf ledith out a child.
Blott han andades, blev himmelen klar; hans hand genomborrade den snabba ormen.
14 Lo! these thingis ben seid in partie of `hise weyes; and whanne we han herd vnnethis a litil drope of his word, who may se the thundur of his greetnesse?
Se, detta är allenast utkanterna av hans verk; en sakta viskning är allt vad vi förnimma därom. Hans allmakts dunder, vem skulle kunna fatta det?
