Job 14
1 A man is borun of a womman, and lyueth schort tyme, and is fillid with many wretchidnessis.
Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
2 Which goith out, and is defoulid as a flour; and fleeth as schadewe, and dwellith neuere perfitli in the same staat.
lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
3 And gessist thou it worthi to opene thin iyen on siche a man; and to brynge hym in to doom with thee?
Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
4 Who may make a man clene conseyued of vnclene seed? Whether not thou, which art aloone?
Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
5 The daies of man ben schorte, the noumbre of his monethis is at thee; thou hast set, ethir ordeyned, hise termes, whiche moun not be passid.
Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
6 Therfor go thou awey fro hym a litil, `that is, bi withdrawyng of bodili lijf, that he haue reste; til the meede coueitid come, and his dai is as the dai of an hirid man.
vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
7 A tree hath hope, if it is kit doun; and eft it wexith greene, and hise braunches spreden forth.
För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
8 If the roote therof is eeld in the erthe, and the stok therof is nyy deed in dust;
Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
9 it schal buriowne at the odour of watir, and it schal make heer, as whanne it was plauntid first.
så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
10 But whanne a man is deed, and maad nakid, and wastid; Y preye, where is he?
Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
11 As if watris goen awei fro the see, and a ryuer maad voide wexe drie,
Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
12 so a man, whanne he hath slept, `that is, deed, he schal not rise ayen, til heuene be brokun, `that is, be maad newe; he schal not wake, nether he schal ryse togidere fro his sleep.
så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
13 Who yiueth this to me, that thou defende me in helle, and that thou hide me, til thi greet veniaunce passe; and thou sette to me a tyme, in which thou haue mynde on me? (Sheol h7585)
Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)
14 Gessist thou, whethir a deed man schal lyue ayen? In alle the daies, in whiche Y holde knyythod, now Y abide, til my chaungyng come.
fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
15 Thou schalt clepe me, and Y schal answere thee; thou schalt dresse the riyt half, `that is, blis, to the werk of thin hondis.
Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
16 Sotheli thou hast noumbrid my steppis; but spare thou my synnes.
ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
17 Thou hast seelid as in a bagge my trespassis, but thou hast curid my wickidnesse.
I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
18 An hil fallynge droppith doun; and a rooche of stoon is borun ouer fro his place.
Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
19 Watris maken stoonys holowe, and the erthe is wastid litil and litil bi waischyng a wey of watir; and therfor thou schalt leese men in lijk maner.
såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
20 Thou madist a man strong a litil, that he schulde passe with outen ende; thou schalt chaunge his face, and schalt sende hym out.
Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
21 Whether hise sones ben noble, ether vnnoble, he schal not vndurstonde.
Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
22 Netheles his fleisch, while he lyueth, schal haue sorewe, and his soule schal morne on hym silf.
Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
