Hebrews 6
1 Therfor we bringinge in a word of the bigynnyng of Crist, be we borun to the perfeccioun of hym, not eftsoone leggynge the foundement of penaunce fro deed werkis, and of the feith to God,
Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud,
2 and of teching of baptimys, and of leiynge on of hondis, and of risyng ayen of deed men, and of the euerlastinge doom. (aiōnios g166)
med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom. (aiōnios g166)
3 And this thing we schulen do, if God schal suffre.
Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det.
4 But it is impossible, that thei that ben onys liytned, and `han tastid also an heuenly yifte, and ben maad parceneris of the Hooli Goost,
Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande,
5 and netheles han tastid the good word of God, and the vertues of the world to comynge, (aiōn g165)
och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter, (aiōn g165)
6 and ben slidun fer awei, that thei be renewid eftsoone to penaunce. Whiche eftsones crucifien to hem silf the sone of God, and han to scorn.
men som ändå hava avfallit -- dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse.
7 For the erthe that drinkith reyn ofte comynge on it, and bringith forth couenable erbe to hem of whiche it is tilid, takith blessing of God.
Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får välsignelse från Gud.
8 But that that is bringinge forth thornes and breris, is repreuable, and next to curs, whos endyng schal be in to brennyng.
Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld.
9 But, ye moost dereworthe, we tristen of you betere thingis, and neer to helthe, thouy we speken so.
Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är, och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta sätt.
10 For God is not vniust, that he foryete youre werk and loue, whiche ye han schewid in his name; for ye han mynystrid to seyntis, `and mynistren.
Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat, och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de heliga, såsom I ännu gören.
11 And we coueiten that ech of you schewe the same bisynesse to the fillyng of hope in to the ende;
Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att intill änden bevara full visshet i sitt hopp,
12 that ye be not maad slowe, but also sueris of hem, whiche bi feith and pacience schulen enherite the biheestis.
så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.
13 For God bihetinge to Abraham, for he hadde noon grettere, bi whom he schulde swere, swoor bi hym silf,
Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv -- eftersom han icke hade någon högre att svärja vid --
14 and seide, Y blessinge schal blesse thee, and Y multipliynge schal multiplie thee;
och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och storligen föröka dig.»
15 and so he long abidinge hadde the biheeste.
Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.
16 For men sweren bi a grettere than hem silf, and the ende of al her ple is an ooth to confirmacioun.
Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.
17 In which thing God willynge to schewe plenteuouslier to the eiris of his biheest the sadnesse of his counsel,
Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rådslut, lade han därtill en ed.
18 puttide bitwixe an ooth, that bi twey thingis vnmeuable, bi whiche it is impossible that God lie, we han a strengeste solace, `we that fleen togidere to holde the hope that is put forth to vs.
Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.
19 Which hope as an ankir we han sikir to the soule, and sad, and goynge in to the ynnere thingis of hiding;
I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten,
