Hebrews 6
1 Wherefore omitting the discourse about the first principles of the doctrine of Christ, let us proceed to perfection: not laying again the foundation of repentance from dead works,
Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud,
2 and of faith in God, of the doctrine of baptisms, and laying on of hands, and of the resurrection from the dead, and of eternal judgement: (tho' we will do this also, if God permit: ) (aiōnios g166)
med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom. (aiōnios g166)
3 for it is impossible that those,
Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det.
4 who were once enlightened, and have tasted of the heavenly gift, and were made partakers of the holy Spirit,
Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande,
och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter, (aiōn g165)
6 and the powers of the gospel-age, and yet fall away, should be renewed again to repentance: since they again crucify to themselves the Son of God, and make an open example of Him.
men som ändå hava avfallit -- dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse.
7 For as the earth, which imbibeth the rain that is frequently coming upon it, and produceth herbs fit for those by whom it is cultivated, receiveth a blessing from God:
Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får välsignelse från Gud.
8 but that which bringeth forth thorns and briars, is rejected and near to a curse, (whose end is burning) so are they.
Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld.
9 But, beloved, we are persuaded better things of you, and things that accompany salvation, though we thus speak for your caution.
Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är, och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta sätt.
10 For God is not unjust to forget your work and labor of love, which ye have shewn to his name, by having ministred to the saints, and yet ministring.
Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat, och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de heliga, såsom I ännu gören.
11 And we desire that every one of you would shew the same diligence to acquire the full assurance of hope even unto the end:
Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att intill änden bevara full visshet i sitt hopp,
12 that ye would not be sluggish, but imitators of them who through faith and patience are inheriting the promises.
så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.
13 For when God made the promise to Abraham, because He could swear by no greater, He sware by Himself, saying,
Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv -- eftersom han icke hade någon högre att svärja vid --
14 "Verily blessing I will bless thee, and multiplying I will multiply thee."
och sade: "Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och storligen föröka dig."
15 And thus waiting patiently he obtained the promise.
Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.
16 For men swear by a greater Being, and an oath for confirmation is to them an end of all controversy.
Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.
17 Wherefore God being willing more abundantly to manifest unto the heirs of the promise the immutability of his counsel, confirmed it with an oath:
Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rådslut, lade han därtill en ed.
18 that by two immutable things, in which it is impossible for God to fail, we might have strong consolation, who have fled for refuge to lay hold on the hope set before us;
Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.
19 which we have as an anchor of the soul safe and stedfast, and which entereth within the veil.
I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten,
