Job 9
1 Then Job answered,
Job svarade och sade:
2 “Truly I know that it is so, but how can man be just with God?
Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.
3 If he is pleased to contend with him, he can’t answer him one time in a thousand.
Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.
4 God is wise in heart, and mighty in strength. Who has hardened himself against him and prospered?
Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?
5 He removes the mountains, and they don’t know it, when he overturns them in his anger.
Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.
6 He shakes the earth out of its place. Its pillars tremble.
Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.
7 He commands the sun and it doesn’t rise, and seals up the stars.
Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.
8 He alone stretches out the heavens, and treads on the waves of the sea.
Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.
9 He makes the Bear, Orion, and the Pleiades, and the rooms of the south.
Han gör Karlavagnen ( på himmelen ) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.
10 He does great things past finding out; yes, marvelous things without number.
Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.
11 Behold, he goes by me, and I don’t see him. He passes on also, but I don’t perceive him.
Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.
12 Behold, he snatches away. Who can hinder him? Who will ask him, ‘What are you doing?’
Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?
13 “God will not withdraw his anger. The helpers of Rahab stoop under him.
Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.
14 How much less will I answer him, and choose my words to argue with him?
Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?
15 Though I were righteous, yet I wouldn’t answer him. I would make supplication to my judge.
Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.
16 If I had called, and he had answered me, yet I wouldn’t believe that he listened to my voice.
Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.
17 For he breaks me with a storm, and multiplies my wounds without cause.
Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.
18 He will not allow me to catch my breath, but fills me with bitterness.
Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.
19 If it is a matter of strength, behold, he is mighty! If of justice, ‘Who,’ says he, ‘will summon me?’
Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?
20 Though I am righteous, my own mouth will condemn me. Though I am blameless, it will prove me perverse.
Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.
21 I am blameless. I don’t respect myself. I despise my life.
Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.
22 “It is all the same. Therefore I say he destroys the blameless and the wicked.
Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.
23 If the scourge kills suddenly, he will mock at the trial of the innocent.
När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.
24 The earth is given into the hand of the wicked. He covers the faces of its judges. If not he, then who is it?
Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.
25 “Now my days are swifter than a runner. They flee away. They see no good.
Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.
26 They have passed away as the swift ships, as the eagle that swoops on the prey.
De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.
27 If I say, ‘I will forget my complaint, I will put off my sad face, and cheer up,’
När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;
28 I am afraid of all my sorrows. I know that you will not hold me innocent.
Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.
29 I will be condemned. Why then do I labor in vain?
Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?
30 If I wash myself with snow, and cleanse my hands with lye,
Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;
31 yet you will plunge me in the ditch. My own clothes will abhor me.
Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.
32 For he is not a man, as I am, that I should answer him, that we should come together in judgment.
Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.
33 There is no umpire between us, that might lay his hand on us both.
Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.
34 Let him take his rod away from me. Let his terror not make me afraid;
Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;
35 then I would speak, and not fear him, for I am not so in myself.
Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.
