Job 6
1 Then Job answered,
Då tog Job till orda och sade:
2 “Oh that my anguish were weighed, and all my calamity laid in the balances!
Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
3 For now it would be heavier than the sand of the seas, therefore my words have been rash.
Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
4 For the arrows of the Almighty are within me. My spirit drinks up their poison. The terrors of God set themselves in array against me.
Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
5 Does the wild donkey bray when he has grass? Or does the ox low over his fodder?
Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
6 Can that which has no flavor be eaten without salt? Or is there any taste in the white of an egg?
Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
7 My soul refuses to touch them. They are as loathsome food to me.
Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
8 “Oh that I might have my request, that God would grant the thing that I long for,
Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
9 even that it would please God to crush me; that he would let loose his hand, and cut me off!
O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
10 Let it still be my consolation, yes, let me exult in pain that doesn’t spare, that I have not denied the words of the Holy One.
Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
11 What is my strength, that I should wait? What is my end, that I should be patient?
Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
12 Is my strength the strength of stones? Or is my flesh of bronze?
Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
13 Isn’t it that I have no help in me, that wisdom is driven away from me?
Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
14 “To him who is ready to faint, kindness should be shown from his friend; even to him who forsakes the fear of the Almighty.
Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
15 My brothers have dealt deceitfully as a brook, as the channel of brooks that pass away;
Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
16 which are black by reason of the ice, in which the snow hides itself.
som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
17 In the dry season, they vanish. When it is hot, they are consumed out of their place.
men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
18 The caravans that travel beside them turn away. They go up into the waste, and perish.
Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
19 The caravans of Tema looked. The companies of Sheba waited for them.
Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
20 They were distressed because they were confident. They came there, and were confounded.
men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
21 For now you are nothing. You see a terror, and are afraid.
Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
22 Did I ever say, ‘Give to me’? or, ‘Offer a present for me from your substance’?
Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
23 or, ‘Deliver me from the adversary’s hand’? or, ‘Redeem me from the hand of the oppressors’?
att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
24 “Teach me, and I will hold my peace. Cause me to understand my error.
Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
25 How forcible are words of uprightness! But your reproof, what does it reprove?
Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
26 Do you intend to reprove words, since the speeches of one who is desperate are as wind?
Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
27 Yes, you would even cast lots for the fatherless, and make merchandise of your friend.
Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
28 Now therefore be pleased to look at me, for surely I will not lie to your face.
Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
29 Please return. Let there be no injustice. Yes, return again. My cause is righteous.
Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
30 Is there injustice on my tongue? Can’t my taste discern mischievous things?
Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
