1 Kings 17
1 Elijah the Tishbite, who was one of the settlers of Gilead, said to Ahab, “As the LORD, the God of Israel, lives, before whom I stand, there shall not be dew nor rain these years, but according to my word.”
Och Elia den Thisbiten, utaf de Gileads inbyggare, sade till Achab: Så sant som Herren Israels Gud lefver, för hvilkom jag står, det skall i dessa år hvarken dagg eller regn komma, utan jag säger det.
2 Then the LORD’s word came to him, saying,
Och Herrans ord kom till honom, och sade:
3 “Go away from here, turn eastward, and hide yourself by the brook Cherith, that is before the Jordan.
Gack bort hädan, och vänd dig österut, och fördölj dig vid den bäcken Cherith, som löper för Jordan.
4 You shall drink from the brook. I have commanded the ravens to feed you there.”
Och du skall dricka af bäckenom; och jag hafver budit korpom, att de skola der föda dig.
5 So he went and did according to the LORD’s word, for he went and lived by the brook Cherith that is before the Jordan.
Han gick dit, och gjorde efter Herrans ord, och gick bort, och satte sig vid bäcken Cherith, som löper för Jordan.
6 The ravens brought him bread and meat in the morning, and bread and meat in the evening; and he drank from the brook.
Och korpar förde honom bröd och kött, om morgon och om afton; och han drack utaf bäcken.
7 After a while, the brook dried up, because there was no rain in the land.
Och det skedde efter några dagar, att bäcken förtorkades; ty intet regn vardt i landet.
8 The LORD’s word came to him, saying,
Då kom Herrans ord till honom, och sade:
9 “Arise, go to Zarephath, which belongs to Sidon, and stay there. Behold, I have commanded a widow there to sustain you.”
Statt upp, och gack till Zarpath, som vid Zidon ligger, och blif der; ty jag hafver der befallt ene enko, att hon skall föda dig,
10 So he arose and went to Zarephath; and when he came to the gate of the city, behold, a widow was there gathering sticks. He called to her and said, “Please get me a little water in a jar, that I may drink.”
Och han stod upp och gick till Zarpath. Och då han kom till stadsporten, si, då var enkan der, och hemtade ved. Och han talade till henne, och sade: Hemta mig litet vatten i kärilet, att jag må dricka.
11 As she was going to get it, he called to her and said, “Please bring me a morsel of bread in your hand.”
Då hon nu åstad gick till att hemtat, ropade han efter henne, och sade: Bär mig ock en beta bröd med.
12 She said, “As the LORD your God lives, I don’t have anything baked, but only a handful of meal in a jar and a little oil in a jar. Behold, I am gathering two sticks, that I may go in and bake it for me and my son, that we may eat it, and die.”
Hon sade: Så sant som Herren din Gud lefver, jag hafver intet bröd, utan en hand full af mjöl uti skäppone, och litet oljo i krukone; och si, jag hafver hemtat ett trä eller tu; och går bort att reda det till, mig och minom son, att vi måge äta och dö;
13 Elijah said to her, “Don’t be afraid. Go and do as you have said; but make me a little cake from it first, and bring it out to me, and afterward make some for you and for your son.
Elia sade till henne: Frukta dig intet; gack åstad, och gör såsom du sagt hafver; dock gör mig först ett litet bröd deraf, och bär mig det hitut; men dig och dinom son skall du ock så sedan göra.
14 For the LORD, the God of Israel, says, ‘The jar of meal will not run out, and the jar of oil will not fail, until the day that the LORD sends rain on the earth.’”
Ty så säger Herren Israels Gud, att mjölet i skäppone skall icke varda uttärdt, och oljan i krukone skall icke förminskas, intill den dag Herren låter regna på jordena.
15 She went and did according to the saying of Elijah; and she, he, and her household ate many days.
Hon gick åstad, och gjorde såsom Elia sagt hade. Och han åt; och hon desslikes, och hennes hus, en tid lång.
16 The jar of meal didn’t run out and the jar of oil didn’t fail, according to the LORD’s word, which he spoke by Elijah.
Och vardt mjölet icke uttärdt i skäppone; och icke heller förminskades oljan i krukone, efter Herrans ord, som han genom Elia sagt hade.
17 After these things, the son of the woman, the mistress of the house, became sick; and his sickness was so severe that there was no breath left in him.
Sedan detta skedt var, vardt qvinnones, hans värdinnos, son krank; och hans krankhet vardt så stark, att ingen ande var mer uti honom.
18 She said to Elijah, “What have I to do with you, you man of God? You have come to me to bring my sin to memory, and to kill my son!”
Och hon sade till Elia: Hvad hafver jag med dig göra, du Guds man? Du äst ingången till mig, att mina missgerningar skulle ihågkommas, och min son dräpas.
19 He said to her, “Give me your son.” He took him out of her bosom, and carried him up into the room where he stayed, and laid him on his own bed.
Han sade till henne: Få mig din son hit. Och han tog honom utu hennes sköte, och gick upp i salen, der han vistades, och lade honom på sina säng;
20 He cried to the LORD and said, “LORD my God, have you also brought evil on the widow with whom I am staying, by killing her son?”
Och ropade till Herran, och sade: Herre, min Gud, hafver du ock så illa gjort emot denna enkona, som jag gäster när, att du dräper hennes, son?
21 He stretched himself on the child three times, and cried to the LORD and said, “LORD my God, please let this child’s soul come into him again.”
Och han räckte sig ut öfver pilten i tre gånger, och ropade till Herran, och sade: Herre min Gud, låt denna piltens själ åter komma i honom.
22 The LORD listened to the voice of Elijah; and the soul of the child came into him again, and he revived.
Och Herren hörde Elia röst; och piltens själ kom igen till honom, och han fick lif.
23 Elijah took the child and brought him down out of the room into the house, and delivered him to his mother; and Elijah said, “Behold, your son lives.”
Och Elia tog pilten, och bar honom neder utaf salen i huset, och fick honom hans moder, och sade: Si der, din son, lefver.
24 The woman said to Elijah, “Now I know that you are a man of God, and that the LORD’s word in your mouth is truth.”
Och qvinnan sade till Elia: Nu förnimmer jag, att du äst en Guds man, och Herrans ord i dinom mun är visst.
