Job 3
1 After this Job opened his mouth, and cursed his day.
Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;
2 And Job spoke, and said,
Utbrast, och sade:
3 Let the day perish in which I was born, and the night [in which] it was said, There is a man child conceived.
Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.
4 Let that day be darkness; let not God regard it from above, neither let the light shine upon it.
Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.
5 Let darkness and the shades of death stain it; let a cloud dwell upon it; let the blackness of the day terrify it.
Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.
6 As [for] that night, let darkness seize upon it; let it not be joined to the days of the year, let it not come into the number of the months.
Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.
7 Lo, let that night be solitary, let no joyful voice come therein.
Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.
8 Let them curse it that curse the day, who are ready to raise up their mourning.
De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.
9 Let the stars of its twilight be dark; let it look for light, but [have] none; neither let it see the dawning of the day:
Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;
10 Because it prevented not my birth, nor hid sorrow from my eyes.
Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.
11 Why died I not from the womb? [why] did I [not] expire at the time of my birth?
Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?
12 Why did the knees receive me? or why the breasts that I should be nursed?
Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?
13 For now should I have lain still and been quiet, I should have slept: then had I been at rest,
Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;
14 With kings and counselors of the earth, who built desolate places for themselves;
Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;
15 Or with princes that had gold, who filled their houses with silver:
Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;
16 Or as a hidden untimely birth I had not been; as infants [which] never saw light.
Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.
17 There the wicked cease [from] troubling; and there the weary are at rest.
Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.
18 [There] the prisoners rest together; they hear not the voice of the oppressor.
Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.
19 The small and great are there; and the servant [is] free from his master.
Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.
20 Why is light given to him that is in misery, and life to the bitter [in] soul;
Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;
21 Who long for death, but it [cometh] not; and dig for it more than for hid treasures;
(De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;
22 Who rejoice exceedingly, [and] are glad, when they can find the grave?
De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena; )
23 [Why is light given] to a man whose way is hid, and whom God hath hedged in?
Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?
24 For my sighing cometh before I eat, and my roarings are poured out like the waters.
Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.
25 For the thing which I greatly feared hath come upon me, and that which I dreaded hath come to me.
Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.
26 I was not in safety, neither had I rest, neither was I quiet; yet trouble came.
Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.
