Job 19
1 Then Job answered and said,
Job svarade, och sade:
2 How long will ye vex my soul, and break me in pieces with words?
Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?
3 These ten times have ye reproached me: ye are not ashamed [that] ye make yourselves strange to me.
I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.
4 And be it indeed [that] I have erred, my error remaineth with myself.
Far jag vill, så far jag mig vill.
5 If indeed ye will magnify [yourselves] against me, and plead against me my reproach:
Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.
6 Know now that God hath overthrown me, and hath encompassed me with his net.
Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.
7 Behold, I cry out of wrong, but I am not heard: I cry aloud, but [there is] no judgment.
Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.
8 He hath fenced up my way that I cannot pass, and he hath set darkness in my paths.
Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.
9 He hath stripped me of my glory, and taken the crown [from] my head.
Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.
10 He hath destroyed me on every side, and I am gone: and my hope hath he removed like a tree.
Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.
11 He hath also kindled his wrath against me, and he counteth me to him as [one of] his enemies.
Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.
12 His troops come together, and raise up their way against me, and encamp around my tabernacle.
Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.
13 He hath put my brethren far from me, and my acquaintance are verily estranged from me.
Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.
14 My kinsmen have failed, and my familiar friends have forgotten me.
Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.
15 They that dwell in my house, and my maids, count me for a stranger: I am an alien in their sight.
Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.
16 I called my servant, and he gave [me] no answer; I entreated him with my mouth.
Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.
17 My breath is strange to my wife, though I entreated for the children's [sake] of my own body.
Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.
18 Yes, young children despised me; I arose, and they spoke against me.
Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.
19 All my intimate friends abhorred me: and they whom I loved are turned against me.
Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.
20 My bone cleaveth to my skin and to my flesh, and I have escaped with the skin of my teeth.
Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.
21 Have pity upon me, have pity upon me, O ye my friends; for the hand of God hath touched me.
Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.
22 Why do ye persecute me as God, and are not satisfied with my flesh?
Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?
23 Oh that my words were now written! oh that they were printed in a book!
Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;
24 That they were graven with an iron pen in lead, in the rock for ever!
Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:
25 For I know [that] my redeemer liveth, and [that] he will stand at the latter [day] upon the earth:
Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;
26 And [though] after my skin [worms] destroy this [body], yet in my flesh shall I see God:
Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.
27 Whom I shall see for myself, and my eyes shall behold, and not another; [though] my reins be consumed within me.
Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;
28 But ye would say, Why persecute we him, seeing the root of the matter is found in me?
Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?
29 Be ye afraid of the sword: for wrath [bringeth] the punishments of the sword, that ye may know [there] is a judgment.
Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.
