Ecclesiastes 1
1 The words of the preacher, the son of David, king of Jerusalem.
Detta är Predikarens ord, Davids sons, Konungs i Jerusalem.
2 Vanity of vanities, saith the preacher, vanity of vanities; all [is] vanity.
Allt är fåfängelighet, sade Predikaren; allt är icke annat än fåfängelighet.
3 What profit hath a man of all his labor, which he taketh under the sun?
Hvad hafver menniskan mer af alla sine mödo, som hon hafver under solene?
4 [One] generation passeth away, and [another] generation cometh: but the earth abideth for ever.
En slägt förgås, den andra kommer till; men jorden blifver evinnerliga.
5 The sun also riseth, and the sun goeth down, and hasteth to his place where he arose.
Solen går upp, och går neder, och löper till sitt rum, att hon der igen uppgå skall.
6 The wind goeth towards the south, and turneth about to the north; it whirleth about continually, and the wind returneth again according to its circuits.
Vädret går söder ut, och kommer norr igen, och åter på det rum igen, der det begynte.
7 All the rivers run into the sea; yet the sea [is] not full; to the place from whence the rivers come, thither they return again.
Alla floder löpa i hafvet, dock varder icke hafvet dess fullare; till det rum, der de utflyta, dit flyta de igen.
8 All things [are] full of labor; man cannot utter [it]: the eye is not satisfied with seeing, nor the ear filled with hearing.
All ting är mödosam, så att ingen kan uttalat. Ögat ser sig aldrig mätt, och örat hörer sig aldrig mätt.
9 The thing that hath been, it [is that] which shall be; and that which is done [is] that which shall be done: and [there is] no new [thing] under the sun.
Hvad är det, som skedt är? Detsamma, som härefter ske skall. Hvad är det man gjort hafver? Detsamma, som man härefter ännu göra skall; och sker intet nytt under solene.
10 Is there [any] thing of which it may be said, See, this [is] new? it hath been already of old time, which was before us.
Sker ock något, der man af sägs kan: Si, det är nytt? Ty det är ock förr skedt i de förra tider, som för oss varit hafva.
11 [There is] no remembrance of former [things]; neither shall there be [any] remembrance of [things] that are to come with [those] that shall come after.
Man kommer intet ihåg, huru det tillförene gånget är, ej heller kommer man ihåg, hvad härefter kommer, när dem som tillkommande äro.
12 I the preacher was king over Israel in Jerusalem.
Jag, Predikare, var Konung öfver Israel i Jerusalem;
13 And I gave my heart to seek and search out by wisdom concerning all [things] that are done under heaven: this grievous labor hath God given to the sons of man to be exercised with it.
Och gaf mitt hjerta till att visliga söka och ransaka allt det man gör under himmelen. Sådana usla mödo hafver Gud gifvit menniskors barn, att de sig deruti qvälja skola.
14 I have seen all the works that are done under the sun; and behold, all [is] vanity and vexation of spirit.
Jag såg på allt det under solene sker, och si, det var allt fåfängelighet och jämmer.
15 [That which is] crooked cannot be made straight: and that which is wanting cannot be numbered.
Krokot kan icke varda rätt; icke heller kunna bristerna varda räknade.
16 I communed with my own heart, saying, Lo, I have come to great estate, and have gained more wisdom than all [they] that have been before me in Jerusalem: and my heart had great experience of wisdom and knowledge.
Jag sade i mitt hjerta: Si, jag är härlig vorden, och hafver mer vishet, än alla de som för mig varit hafva i Jerusalem, och mitt hjerta hafver mycket lärt och försökt.
17 And I gave my heart to know wisdom, and to know madness and folly: I perceived that this also is vexation of spirit.
Och gaf också mitt hjerta dertill, att jag måtte lära vishet, och dårskap, och klokhet; men jag förnam, att det är ock möda.
18 For in much wisdom [is] much grief: and he that increaseth knowledge increaseth sorrow.
Ty der mycken vishet är, der är mycken grämelse; och den mycket försöker, han måste mycket lida.
