Acts 27
1 And when it was determined that we should sail into Italy, they delivered Paul and certain other prisoners to [one] named Julius, a centurion of Augustus' band.
Sedan nu beslutet var, att vi skulle segla till Valland, antvardade de Paulum och några andra fångar underhöfvitsmannenom, som het Julius, af den Kejserliga skaran.
2 And entering into a ship of Adramyttium, we lanched, meaning to sail by the coasts of Asia, [one] Aristarchus, a Macedonian of Thessalonica, being with us.
Och som vi stego uti ett Adramytiskt skepp, och skulle segla utmed Asien, lade vi af och med oss blef Aristarchus, en Macedonisk man, af Thessalonica.
3 And the next [day] we touched at Sidon. And Julius courteously treated Paul, and gave [him] liberty to go to his friends to refresh himself.
Och dagen derefter lade vi till Sidon. Och Julius for väl med Paulo, och tillstadde att han gick till sina vänner, och lät göra sig till godo.
4 And when we had lanched from thence, we sailed under Cyprus, because the winds were contrary.
Och när vi lade dädan, seglade vi utmed Cypren; ty vädret var oss emot.
5 And when we had sailed over the sea of Cilicia and Pamphylia, we came to Mira, [a city] of Lycia.
Och seglade vi öfver hafvet, som är emot Cilicien och Pamphylien, och kommom intill Myra, som är i Lycien.
6 And there the centurion found a ship of Alexandria sailing into Italy; and he put us therein.
Och der fick höfvitsmannen ett skepp, som var af Alexandria, och segla skulle till Valland; der satte han oss in.
7 And when we had sailed slowly many days, and scarce had come over against Cnidus, the wind not suffering us, we sailed under Crete, over against Salmone:
Och då vi långsamliga seglat hade i många dagar, och som nogast komma kunde in mot Gnidum för motväders skull, seglade vi in under Creta, vid Salmone;
8 And hardly passing it, came to a place which is called, The fair havens; nigh to which was the city [of] Lasea.
Och kommom som nogast framom, och intill ett rum, som kallades Sköna hamn; och var staden Lasea icke långt derifrå.
9 Now when much time was spent, and when sailing was now dangerous, because the fast was now already past, Paul admonished [them].
Då nu mycken tid var förlupen, och seglatsen begynte vara farlig, derföre att ock fastan var allaredo förliden, förmanade Paulus dem,
10 And said to them, Sirs, I perceive that this voyage will be with hurt and much damage, not only of the lading and ship, but also of our lives.
Och sade till dem: I män, jag ser, att seglatsen vill vara med vedermödo, och stor skada, icke allenast till skepp och gods, utan jemväl på vårt lif.
11 Nevertheless, the centurion believed the master and the owner of the ship more than the things which were spoken by Paul.
Men höfvitsmannen trodde skepparenom och styrmannenom, mer än det Paulus sade.
12 And because the haven was not commodious to winter in, the greater part advised to depart thence also, if by any means they might attain to Phenice, [and there] to winter; [which is] a haven of Crete, and lieth towards the south-west and north-west.
Och efter der var icke hamn till att ligga i vinterläge, föllo de mesta parten på det rådet att lägga dädan, att de, om någorlunda ske kunde, måtte komma till Phenicien, och ligga der i vinterläge; den hamnen är på Creta, för sydvest och nordvest.
13 And when the south wind blew softly, supposing that they had obtained [their] purpose, loosing [thence], they sailed close by Crete.
Och som nu sunnanväder begynte blåsa, mente de hafva efter sin vilja; och då de lade ifrån Asson, seglade de utmed Creta.
14 But not long after there arose against it a tempestuous wind, called Euroclydon.
Men icke långt efter stack sig upp emot dem ett iligt väder, som kallas nordost.
15 And when the ship was caught, and could not bear up into the wind, we let [her] drive.
Och då skeppet vardt begripet, och kunde icke begå sig för vädret, låte vi drifva för vädret;
16 And running under a certain isle which is called Clauda, we had much work to come by the boat:
Och kommom under ena ö, som kallas Clauda, och kundom med plats få in båten.
17 Which when they had taken up, they used helps, undergirding the ship; and fearing lest they should fall into the quicksands, struck sail, and so were driven.
Då de tagit den upp, brukade de hjelp, och bundo skeppet; och då de fruktade att det skulle komma på sandrefvelen, kastade de ut ett hinderfat, och läto så vräka.
18 And we being exceedingly tossed with a tempest, the next [day] they lightened the ship;
Och som stormen gick oss svårliga uppå, kastade de dagen derefter godset ut.
19 And the third [day] we cast out with our own hands the tackling of the ship.
Och tredje dagen kastade vi skeppredskapen ut med vara händer.
20 And when neither sun nor stars in many days appeared, and no small tempest lay on [us], all hope that we should be saved was then taken away.
Och då hvarken sol eller stjernor syntes i många dagar, och stormen låg oss svårliga uppå, var oss allt hopp borto om vår välfärd.
21 But after long abstinence, Paul stood forth in the midst of them, and said, Sirs, ye should have hearkened to me, and not have loosed from Crete, and to have gained this harm and loss.
Och då de nu i lång tid intet ätit hade, stod Paulus upp midt ibland dem, och sade: I män, det hade väl tillbörligit varit, att I haden hört mig, och icke lagt ifrån Creta, och icke kommit oss denna vedermödon och skadan uppå.
22 And now I exhort you to be of good cheer: for there shall be no loss of life among you, but of the ship.
Och nu förmanar jag, att I varen vid ett godt mod; ty ingom af eder skall något skada till lifvet, utan allena skeppet.
23 For there stood by me this night the angel of God, whose I am, and whom I serve,
Ty i denna nattene stod Guds Ängel när mig, den jag tillhörer, och den jag dyrkar, och sade:
24 Saying, Fear not, Paul; thou must be brought before Cesar: and lo, God hath given thee all them that sail with thee.
Frukta dig intet, Paule, du måste komma fram för Kejsaren; och si, Gud hafver gifvit dig alla de som segla med dig.
25 Wherefore, sirs, be of good cheer: for I believe God, that it will be even as it was told to me.
Derföre varer vid ett godt mod, I män; ty jag tror Gudi, att så sker, som mig sagdt är.
26 But we must be cast upon a certain isle.
Uppå ena ö skole vi vräkne varda.
27 When the fourteenth night was come, as we were driven up and down in Adria, about midnight the shipmen suspected that they drew near to some country:
Då fjortonde natten kom, och vi forom uti Adria, vid midnattstid, tycktes skeppmännerna att dem syntes ett land;
28 And sounded, and found [it] twenty fathoms: and when they had gone a little further, they sounded again, and found [it] fifteen fathoms.
Och kastade ut lodet, och funno tjugu famnar djup; och kommo litet länger fram, och kastade åter lodet, och funno femton famnar djup.
29 Then fearing lest we should fall upon rocks, they cast four anchors out of the stern, and wished for the day.
Och så fruktade de, att de skulle komma på något skarpt grund, och kastade fyra ankare ut af bakskeppet, och önskade att dagas skulle.
30 And as the shipmen were about to flee out of the ship, when they had let down the boat into the sea, under color as though they would cast anchors out of the foreship,
Då sökte skeppmännerna efter, huru de skulle komma sina färde utu skeppet, och kastade ut båten i hafvet, under det sken, att de ville föra ut ankare af framskeppet.
31 Paul said to the centurion, and to the soldiers, Except these abide in the ship, ye cannot be saved.
Då sade Paulus till höfvitsmannen och till krigsknektarna: Utan desse blifva i skeppet, så varden icke I behållne.
32 Then the soldiers cut off the ropes of the boat, and let her fall off.
Då höggo krigsknektarna af fästona till båten, och läto honom fara.
33 And while the day was coming on, Paul besought [them] all to take food, saying, This day is the fourteenth day that ye have tarried, and continued fasting, having taken nothing.
Och som dagen begynte synas, rådde Paulus dem allom, att de skulle få sig mat, och sade: Detta är fjortonde dagen att I hafven förbidt, och blifvit fastande, och hafven intet tagit till eder;
34 Wherefore I pray you to take [some] food; for this is for your health: for there shall not a hair fall from the head of any of you.
Hvarföre råder jag eder, att I fån eder mat; ty det hörer edra välfärd till; ty ingens edars ett hår skall falla af hans hufvud.
35 And when he had thus spoken, he took bread, and gave thanks to God in presence of them all; and when he had broken [it], he began to eat.
Och när han det sagt hade, tog han brödet, och tackade Gud i allas deras åsyn; och då han det brutit hade, begynte han äta.
36 Then they were all of good cheer, and they also took food.
Då vordo de alle vid ett bättre mod, och begynte ock de äta.
37 And we were in all in the ship two hundred and seventy six souls.
Och vi voro i skeppet, alle tillhopa, tuhundrade sex och sjutio själar.
38 And when they had eaten enough, they lightened the ship, and cast the wheat into the sea.
Och då de voro mätte, lättade de skeppet, och kastade ut hvete i hafvet.
39 And when it was day, they knew not the land: but they discovered a certain creek with a shore, into which they purposed, if it were possible, to thrust in the ship.
När dager vardt, kände de intet landet; men de vordo varse ena vik, i hvilko en strand var, dit de mente vilja låta drifva skeppet, om de kunde.
40 And when they had taken up the anchors, they committed [themselves] to the sea, and loosed the rudder bands, and hoisted the mainsail to the wind, and made towards the shore.
Och när de hade upptagit ankaren, gåfvo de sig till sjös, och upplöste roderbanden, och hade upp seglet till väders, och läto gå åt strandene.
41 And falling into a place where two seas met, they ran the ship aground; and the forepart stuck fast, and remained immovable, but the hinder part was broken with the violence of the waves.
Dock kommo de på en refvel, och skeppet stötte; och framskeppet blef ståndandes fast orörligit; men bakskeppet lossades af vågene.
42 And the soldiers' counsel was to kill the prisoners, lest any of them should swim out, and escape.
Men krigsknektarna tyckte råd vara slå fångarna ihjäl, att, då de utsummo, icke skulle någor undfly.
43 But the centurion, willing to save Paul, kept them from [their] purpose, and commanded that they who could swim, should cast [themselves] first [into the sea], and get to land:
Men höfvitsmannen ville förvara Paulum, och stillte dem ifrå det rådet, och bad att de, som simma kunde, skulle gifva sig först ut åt landet;
44 And the rest, some on boards, and some on [broken pieces] of the ship: And so it came to pass, that they all escaped safe to land.
Och de andre, somlige på bräder, och somlige på skeppsvraket. Och dermed skedde, att de undsluppo alle behållne i land.
