Acts 23
1 And Paul, earnestly beholding the council, said, Men, brethren, I have lived in all good conscience before God until this day.
Då såg Paulus på Rådet, och sade: I män och bröder, jag hafver vandrat för Gudi uti ett godt samvet, allt intill denna dag.
2 And the high priest Ananias commanded them that stood by him, to strike him on the mouth.
Då böd den öfverste Presten Ananias dem som der när stodo, att de skulle slå honom på munnen.
3 Then said Paul to him, God shall smite thee, [thou] whited wall: for sittest thou to judge me according to the law, and commandest me to be smitten contrary to the law?
Då sade Paulus till honom: Gud skall slå dig, du hvitmenada vägg. Sitter du och skall döma mig efter lagen, och bjuder slå mig emot lagen?
4 And they that stood by, said, Revilest thou God's high priest?
Och de der när stodo sade: Bannar du Guds öfversta Prest?
5 Then said Paul, I knew not, brethren, that he is the high priest: for it is written, Thou shalt not speak evil of the ruler of thy people.
Då sade Paulus: Jag visste icke, käre bröder, att han var öfverste Prest; ty det är skrifvet: Du skall icke banna dins folks öfversta.
6 But when Paul perceived that the one part were Sadducees, and the other Pharisees, he cried out in the council, Men, brethren, I am a Pharisee, the son of a Pharisee: concerning the hope and resurrection of the dead I am called in question.
Och efter Paulus väl visste, att en part af dem voro Sadduceer, och annan parten Phariseer, ropade han inför Rådet: I män och bröder, jag är en Pharisee, och en Pharisees son; jag varder dömder för hoppet och de dödas uppståndelses skull.
7 And when he had so said, there arose a dissension between the Pharisees and the Sadducees: and the multitude was divided.
Och då han det sagt hade, vardt en tvedrägt emellan de Phariseer och de Sadduceer; och hopen vardt söndrad.
8 For the Sadducees say that there is no resurrection, neither angel, nor spirit: but the Pharisees confess both.
Ty de Sadduceer säga, att ingen uppståndelse är, och ingen Ängel, och ingen Ande; men de Phariseer bekänna båda.
9 And there arose a great cry: and the scribes [that were] of the Pharisees' part arose, and contended, saying, We find no evil in this man: but if a spirit or an angel hath spoken to him, let us not fight against God.
Och så vardt ett stort rop. Och de Skriftlärde af det Phariseiska parti stodo upp, och begynte kämpas, och sade: Vi finnom intet ondt med den mannen; om så kan hända, att Anden hafver talat med honom, eller en Ängel, så låt oss icke strida emot Gud.
10 And when there arose a great dissension, the chief captain, fearing lest Paul would have been pulled in pieces by them, commanded the soldiers to go down, and to take him by force from among them, and to bring [him] into the castle.
Och efter det begynte varda ett stort upplopp, fruktade öfverste höfvitsmannen, att de skulle sönderslita Paulum, och lät krigsknektarna gå ned, och rycka honom bort ifrå dem, och föra honom i lägret.
11 And the night following the Lord stood by him, and said, Be of good cheer, Paul: for as thou hast testified concerning me in Jerusalem, so must thou bear testimony also at Rome.
Om nattena derefter stod Herren när honom, och sade: Var vid ett godt mod, Paule; ty såsom du hafver vittnat om mig i Jerusalem, så måste du ock vittna i Rom.
12 And when it was day, certain of the Jews banded together, and bound themselves under a curse, saying, that they would neither eat nor drink till they had killed Paul.
Då dager vardt, slogo sig tillhopa någre af Judarna, och förbannade sig, att de varken äta eller dricka skulle, tilldess de hade dräpit Paulum.
13 And they were more than forty who had made this conspiracy.
Och voro mer än fyratio män, som så hade svorit sig tillhopa.
14 And they came to the chief priests and elders, and said, We have bound ourselves under a great curse, that we will eat nothing until we have slain Paul.
Desse gingo till de öfversta Presterna, och till de äldsta, och sade: Vi hafve, vid förbannelse, bepligtat oss sjelfva ingenting smaka, tilldess vi hafve dräpit Paulum.
15 Now therefore ye with the council signify to the chief captain, that he bring him down to you to-morrow, as though ye would inquire something more perfectly concerning him: and we, before he shall come near, are ready to kill him.
Så mån I nu förkunna öfversta höfvitsmannenom och Rådet, att han hafver honom fram för oss i morgon, lika som vi ville få veta något vissare om honom; men förr än han kommer fram, äre vi redo till att dräpa honom.
16 And when the son of Paul's sister heard of their lying in wait, he went and entered into the castle, and told Paul.
Då Pauli systerson hörde sådana försåt, kom han, och gick in i lägret, och bådade det Paulo.
17 Then Paul called one of the centurions to [him], and said, Bring this young man to the chief captain: for he hath a certain thing to tell him.
Då kallade Paulus till sig en af de underhöfvitsmän, och sade: Haf denna ynglingen bort till öfversta höfvitsmannen; ty han hafver något undervisa honom.
18 So he took him, and brought [him] to the chief captain, and said, Paul the prisoner called me to [him], and prayed me to bring this young man to thee, who hath something to say to thee.
Och han tog honom med sig, och hade honom till öfversta höfvitsmannen, och sade: Paulus, som bunden är, kallade mig till sig, och bad att jag skulle hafva denna ynglingen till dig, som något hafver säga dig.
19 Then the chief captain took him by the hand, and went [with him] aside privately, and asked [him], What is that thou hast to tell me?
Då tog öfversta höfvitsmannen honom vid handena, och gick afsides med honom, och frågade honom: Hvad är det som du hafver undervisa mig?
20 And he said, The Jews have agreed to desire thee, that thou wouldst bring down Paul to-morrow into the council, as though they would inquire somewhat concerning him more perfectly.
Då sade han: Judarna hafva samfällt sig att de vilja bedja dig, att du skall i morgon låta Paulum komma ut för Rådet, såsom de ville utfråga något vissare om honom.
21 But do not thou yield to them: for there are of them who lie in wait for him more than forty men, who have bound themselves with an oath, that they will neither eat nor drink till they have killed him: and now they are ready, looking for a promise from thee.
Men lyd dem intet; ty mer än fyratio män af dem vilja vara i försåt för honom, de sig förbannat hafva, att de icke skola äta eller dricka, tilldess de hafva dräpit honom; och nu äro de redo, och vänta att du det utlofva skall.
22 So the chief captain [then] let the young man depart, and charged [him], [See thou] tell no man that thou hast shown these things to me.
Sedan lät öfversta höfvitsmannen ynglingen gå sina färde, och böd honom att han för ingom säga skulle, att han honom sådant undervist hade;
23 And he called to [him] two centurions, saying, Make ready two hundred soldiers to go to Cesarea, and seventy horsemen, and spearmen two hundred, at the third hour of the night;
Och kallade till sig två underhöfvitsmän, och sade: Görer redo tuhundrade krigsknektar, att de fara till Cesareen; och sjutio resenärar, och tuhundrade skyttar, till tredje timman på natten.
24 And provide [for them] beasts, that they may set Paul on, and bring [him] safe to Felix the governor.
Och tillreder någon fartyg, der man kan sätta Paulum uppå, att de måga föra honom oskaddan till landshöfdingan Felicem.
25 And he wrote a letter after this manner:
Och skref ett bref vid detta sinnet:
26 Claudius Lysias, to the most excellent governor Felix, [sendeth] greeting.
Claudius Lysias, dem mägtiga landshöfdinganom Felici, helso.
27 This man was taken by the Jews, and would have been killed by them: then I came with a body of soldiers, and rescued him, having understood that he was a Roman.
Denna mannen hade Judarna gripit, och ville dödat honom; och der kom jag till med krigsfolket, och tog honom ifrå dem, efter jag förnam att han var en Romare.
28 And when I would have known the cause for which they accused him, I brought him forth into their council:
Och när jag ville veta sakena, som de hade emot honom, lät jag honom komma inför deras Råd.
29 Whom I perceived to be accused of questions of their law, but to have nothing laid to his charge worthy of death, or of bonds.
Så fann jag att han skyllder vardt om någor spörsmål i deras lag; och dock ingen skuld hade, som död eller häktelse värd var.
30 And when it was told to me that the Jews laid wait for the man, I sent forthwith to thee, and gave commandment to his accusers also, to say before thee what [they had] against him. Farewell.
Och vardt mig undervist om försåt, som Judarna hade beställt för honom; och straxt sände jag honom till dig, och böd hans åklagare att, hvad de hafva emot honom, det skola de säga dig. Farväl.
31 Then the soldiers, as it was commanded them, took Paul, and brought [him] by night to Antipatris.
Då togo krigsknektarna Paulum, efter som dem befaldt var, och förde honom om nattena till Antipatridem.
32 On the morrow they left the horsemen to go with him, and returned to the castle:
Och dagen derefter läto de resenärarna följa honom, och de kommo igen i lägret.
33 Who, when they came to Cesarea, and delivered the epistle to the governor, presented Paul also before him.
När de kommo till Cesareen, och fingo landshöfdingan brefvet, hade de ock desslikes Paulum fram för honom.
34 And when the governor had read [the letter], he asked of what province he was. And when he understood that [he was] of Cilicia,
Då landshöfdingen hade läsit brefvet, och frågat honom, af hvad land han var, och hade förstått, att han var af Cilicien, sade han:
35 I will hear thee, said he, when thy accusers also have come. And he commanded him to be kept in Herod's judgment-hall.
Jag vill höra dig, när dine åklagare komma ock tillstädes; och lät förvara honom uti Herodis Rådhus.
