Acts 22

1 Men, brethren, and fathers, hear ye my defense [which I make] now to you.

I män, bröder och fäder, hörer min ursäkt, som jag nu gör för eder.

2 (And when they heard that he spoke to them in the Hebrew language, they kept the more silence: and he saith, )

Och då de hörde, att han talade på Ebreisko till dem, dessmer ljud gåfvo de honom. Och han sade:

3 I am verily a man [who am] a Jew, born in Tarsus, [a city] in Cilicia, yet brought up in this city at the feet of Gamaliel, [and] taught according to the perfect manner of the law of the fathers, being zealous towards God, as ye all are this day.

Jag är en Judisk man, född i Tarsen i Cilicien; men uppfödd här i staden vid Gamaliels fötter, granneliga lärder uti fädernas lag, hafvandes nit om Gud, såsom ock I alle i denna dag;

4 And I persecuted this way even to death, binding and delivering into prisons both men and women.

Och hafver förföljt denna vägen allt intill döden, bindandes och kastandes i fängelse både män och qvinnor;

5 As also the high priest doth bear me testimony, and all the estate of the elders; from whom also I received letters to the brethren, and went to Damascus, to bring them who were there bound to Jerusalem, to be punished.

Såsom ock öfverste Presten mig vittne är, och hele hopen af de äldsta, af hvilkom jag hade tagit bref till bröderna, och for till Damascum, att föra ock dem, som der voro, bundna till Jerusalem, att de skulle blifva näpste.

6 And it came to pass, that as I was passing on my journey, and had come nigh to Damascus about noon, suddenly there shone from heaven a great light around me.

Så hände sig, vid jag var på vägen, och kom in mot Damascum, vid middagstid, att ett stort sken af himmelen ljungade kringom mig hasteliga.

7 And I fell to the ground, and heard a voice saying to me, Saul, Saul, why persecutest thou me?

Och jag föll ned på jordena, och hörde ena röst, sägandes till mig: Saul, Saul, hvi förföljer du mig?

8 And I answered, Who art thou, Lord? And he said to me, I am Jesus of Nazareth, whom thou persecutest.

Och jag svarade: Ho äst du, Herre? Sade han till mig: Jag är Jesus af Nazareth, den du förföljer.

9 And they that were with me saw indeed the light, and were afraid; but they heard not the voice of him that spoke to me.

Och de som med mig voro, sågo skenet, och vordo förfärade; men röstena hörde de intet, hans som talade med mig.

10 And I said, What shall I do, Lord? And the Lord said to me, Arise, and go into Damascus, and there it shall be told thee concerning all things which are appointed for thee to do.

Då sade jag: Herre, hvad skall jag göra? Då sade Herren till mig: Statt upp, och gack in i Damascum; och der skall dig sagdt varda, om allt det dig förelagdt är till att göra.

11 And when I could not see for the glory of that light, being led by the hand of them that were with me, I came into Damascus.

Och efter jag såg intet, för den klarhetens skull som gick af det skenet, vardt jag ledd vid handena af mina följare, som med mig voro, och kom in i Damascum.

12 And one Ananias, a devout man according to the law, having a good report of all the Jews who dwelt [there],

Och der var en gudfruktig man efter lagen, benämnd Ananias, ett godt rykte hafvandes när alla Judar, som der bodde.

13 Came to me, and stood, and said to me, Brother Saul, receive thy sight. And the same hour I looked up upon him.

Han kom till mig, och stod, och sade till mig: Saul, käre broder, haf din syn igen. Och i samma stundene fick jag min syn, och såg honom.

14 And he said, The God of our fathers hath chosen thee, that thou shouldst know his will, and see that Just One, and shouldst hear the voice of his mouth.

Då sade han: Våra fäders Gud hafver beredt dig, att du skall känna hans vilja, och se den Rättfärdiga, och höra röstena af hans mun;

15 For thou shalt be his witness to all men of what thou hast seen and heard.

Ty du skall vara honom ett vittne för alla menniskor, om det du sett och hört hafver.

16 And now why tarriest thou? arise, and be baptized, and wash away thy sins, calling on the name of the Lord.

Och nu, hvad töfvar du? Statt upp, och låt dig döpa, och två af dina synder, åkallandes Herrans Namn.

17 And it came to pass, that when I had come again to Jerusalem, even while I prayed in the temple, I was in a trance;

Då hände sig, att när jag var kommen igen till Jerusalem, och bad i templet, att jag vardt tagen uti ena syn;

18 And saw him saying to me, Make haste, and depart quickly from Jerusalem; for they will not receive thy testimony concerning me.

Och såg honom, sägandes till mig: Låt lida dig, och gack snarliga utu Jerusalem; ty de varda icke anammande ditt vittnesbörd om mig.

19 And I said, Lord, they know that I imprisoned, and beat in every synagogue them that believed on thee:

Och jag sade: Herre, de veta sjelfve att jag drog i häktelse, och hudflängde allestäds i Synagogorna dem som trodde på dig.

20 And when the blood of thy martyr Stephen was shed, I also was standing by, and consenting to his death, and kept the raiment of them that slew him.

Och då dins vittnes Stephani blod utgjutet vardt, var jag ock med, och samtyckte hans död, och vaktade deras kläder som dråpo honom.

21 And he said to me, Depart: for I will send thee far hence to the Gentiles.

Och han sade till mig: Gack, ty jag vill sända dig fjerran bort till Hedningarna.

22 And they gave him audience to this word, and [then] lifted up their voices, and said, Away with such a [man] from the earth: for it is not fit that he should live.

Men de hörde honom allt intill detta ordet. Då upphofvo de sina röst, och sade: Tag bort sådana mennisko af jordene; ty det är icke tillbörligit att han skall lefva.

23 And as they cried out, and cast off [their] clothes, and threw dust into the air,

Och då de så ropade, och kastade sin kläder af, och hofvo stoft upp i vädret;

24 The chief captain commanded him to be brought into the castle, and bade that he should be examined by scourging; that he might know for what cause they cried so against him.

Lät höfvitsmannen leda honom in i lägret, och böd att han skulle huflängas och ransakas, att han måtte få veta, för hvad sak de hade så ropat på honom.

25 And as they bound him with thongs, Paul said to the centurion that stood by, Is it lawful for you to scourge a man that is a Roman, and uncondemned?

Och då han honom bundit hade med tåg, sade Paulus till underhöfvitsmannen, som när stod: Mågen I ock hudflänga någon Romersk man, och odömdan?

26 When the centurion heard [that], he went and told the chief captain, saying, Take heed what thou doest; for this man is a Roman.

Då underhöfvitsmannen det hörde, gick han till öfversta höfvitsmannen, och bådade honom, sägandes: Hvad vill du göra; ty denne mannen är en Romare?

27 Then the chief captain came, and said to him, Tell me, art thou a Roman? He said, Yes.

Då gick öfverste höfvitsmannen till honom, och sade: Säg mig, äst du ock en Romare? Då sade han: Ja.

28 And the chief captain answered, With a great sum I obtained this freedom. And Paul said, But I was [free] born.

Då svarade höfvitsmannen: Jag hafver köpt detta borgerskapet med en stor summo. Då sade Paulus: Jag är ock födder ( en Romare ).

29 Then forthwith they departed from him who were about to examine him: and the chief captain also was afraid, after he knew that he was a Roman, and because he had bound him.

Och straxt gingo de ifrå honom, som skulle hafva ransakat honom; och höfvitsmannen begynte frukta, sedan han fick veta att han var en Romare, och att han hade bundit honom.

30 On the morrow, because he would have known the certainty why he was accused by the Jews, he loosed him from [his] bands, and commanded the chief priests and all their council to appear, and brought Paul down, and set him before them.

Dagen derefter ville han veta förvisso, för hvad sak han var beklagad af Judomen; och löste honom utu banden, och lät öfversta Presterna komma tillhopa, och hela Rådet, och lät Paulum komma fram för dem.