Numbers 14
1 And all the congregation lifted up their voice, and cried; and the people wept that night.
Då tog hela menigheten till att skria; och folket gret den nattena.
2 And all the children of Israel murmured against Moses and against Aaron: and the whole congregation said to them, O that we had died in the land of Egypt! or if only we had died in this wilderness!
Och all Israels barn knorrade emot Mose och Aaron, och hela menigheten sade till dem: Ack! att vi dock hade mått dött i Egypti land, eller ännu dö måtte i denna öknene.
3 And why hath the LORD brought us to this land, to fall by the sword, that our wives and our children should be a prey? were it not better for us to return into Egypt?
Hvi förer Herren oss i detta landet, att vi skole falla för svärd, och våra hustrur och barn varda till rofs? Är icke bättre, att vi drage in uti Egypten igen?
4 And they said one to another, Let us make a captain, and let us return into Egypt.
Och den ene sade till den andra: Låt oss häfva oss upp en höfvitsman, och fara in uti Egypten igen.
5 Then Moses and Aaron fell on their faces before all the assembly of the congregation of the children of Israel.
Men Mose och Aaron föllo uppå sin ansigte för hela menighetenes församling af Israels barn.
6 And Joshua the son of Nun, and Caleb the son of Jephunneh, who were of them that searched the land, tore their clothes:
Och Josua, Nuns son, och Caleb, Jephunne son, de ock landet bespejat hade, refvo sin kläder;
7 And they spoke to all the company of the children of Israel, saying, The land, which we passed through to search it, is an exceeding good land.
Och sade till alla menighetena af Israels barn: Landet, som vi igenomvandrat hafve till att bespeja det, är ganska godt.
8 If the LORD delighteth in us, then he will bring us into this land, and give it to us; a land which floweth with milk and honey.
Hafver Herren vilja till oss, så förer han oss väl uti det landet, och gifver oss det; hvilket ett land är, som mjölk och hannog uti flyter.
9 Only rebel not ye against the LORD, neither fear ye the people of the land; for they are bread for us: their defence hast departed from them, and the LORD is with us: fear them not.
Faller icke ifrå Herran, och frukter eder intet för detta landsens folk; ty vi vilje äta dem upp såsom bröd. Deras beskärm är gånget ifrå dem, och Herren är med oss; frukter eder intet för dem.
10 But all the congregation said to stone them with stones. And the glory of the LORD appeared in the tabernacle of the congregation before all the children of Israel.
Då sade hela folket, att man skulle stena dem. Så syntes Herrans härlighet på vittnesbördsens tabernakel för all Israels barn.
11 And the LORD said to Moses, How long will this people provoke me? and how long will it be before they believe me, for all the signs which I have shown among them?
Och Herren sade till Mose: Huru länge skall detta folket försmäda mig? Och huru länge vilja de icke tro på mig genom allahanda tecken, som jag ibland dem gjort hafver?
12 I will smite them with the pestilence, and disinherit them, and will make of thee a greater nation and mightier than they.
Jag skall slå dem med pestilentie, och förgöra dem, och göra dig till ett större och mägtigare folk, än detta är.
13 And Moses said to the LORD, Then the Egyptians shall hear it, (for thou broughtest up this people in thy might from among them; )
Men Mose sade till Herran: Så få de Egyptier det höra; ty du hafver fört detta folket med dine kraft midt ut ifrå dem;
14 And they will tell it to the inhabitants of this land: for they have heard that thou LORD art among this people, that thou LORD art seen face to face, and that thy cloud standeth over them, and that thou goest before them, by day time in a pillar of a cloud, and in a pillar of fire by night.
Och man varder sägandes till detta lands inbyggare, som hört hafva, att du, Herre, äst ibland detta folket, att du ansigte mot ansigte sedd varder, och din molnsky står öfver dem, och du, Herre, går för dem i molnstodene om dagen, och i eldstodene om nattene;
15 Now if thou shalt kill all this people as one man, then the nations which have heard the fame of thee will speak, saying,
Och du dräpte detta folket, såsom en man; så skulle Hedningarna, som sådana rop på dig hörde, tala och säga:
16 Because the LORD was not able to bring this people into the land which he swore to them, therefore he hath slain them in the wilderness.
Herren förmådde icke föra det folket in uti det land, som han dem svorit hade; derföre hafver han dräpit dem i öknene.
17 And now, I beseech thee, let the power of my LORD be great, according as thou hast spoken, saying,
Så låt nu Herrans kraft stor varda, såsom du talat hafver och sagt:
18 The LORD is longsuffering, and of great mercy, forgiving iniquity and transgression, and by no means clearing the guilty, visiting the iniquity of the fathers upon the children to the third and fourth generation.
Herren är långmodig, och af stora barmhertighet, och förlåter missgerning och öfverträdelse, och låter ingen vara ostraffad, utan söker fädernas missgerningar öfver barnen, intill tredje och fjerde led.
19 Pardon, I beseech thee, the iniquity of this people according to the greatness of thy mercy, and as thou hast forgiven this people, from Egypt even until now.
Så var nu nådelig öfver detta folks missgerning, efter dina stora barmhertighet, såsom du ock desso folke förlåtit hafver, allt ifrån Egypten, och härtill.
20 And the LORD said, I have pardoned according to thy word:
Och Herren sade: Jag hafver förlåtit dem det, såsom du sagt hafver.
21 But as truly as I live, all the earth shall be filled with the glory of the LORD.
Men så visst som jag lefver, så skall all verlden varda full af Herrans härlighet;
22 Because all those men who have seen my glory, and my miracles, which I did in Egypt and in the wilderness, and have tempted me now these ten times, and have not hearkened to my voice;
Ty alle de män, som hafva sett mina härlighet, och min tecken, som jag gjort hafver uti Egypten, och uti öknene, och nu tio resor försökt mig, och icke hafva lydt mine röst;
23 Surely they shall not see the land which I swore to their fathers, neither shall any of them that provoked me see it:
Ingen af dem skall få se det landet, som jag deras fäder svorit hafver; och ingen skall se det, den mig försmädat hafver.
24 But my servant Caleb, because he had another spirit with him, and hath followed me fully, him will I bring into the land into which he went; and his seed shall possess it.
Men min tjenare Caleb, derföre, att en annar Anda med honom är, och hafver troliga följt mig efter, honom skall jag föra in i det landet, der han inkom; och hans säd skall intaga det;
25 (Now the Amalekites and the Canaanites dwelt in the valley.) To morrow turn ye, and pass into the wilderness by the way of the Red sea.
Dertill ock de Amalekiter och Cananeer, som i dalarna bo. I morgon vänder om, och drager in uti öknena, på den vägen åt röda hafvet.
26 And the LORD spoke to Moses and to Aaron, saying,
Och Herren talade med Mose och Aaron, och sade:
27 How long shall I bear with this evil congregation, which murmur against me? I have heard the murmurings of the children of Israel, which they murmur against me.
Huru länge skall denna onda hopen knorra emot mig? Ty jag hafver hört Israels barnas knorran, som de emot mig knorrat hafva.
28 Say to them, As truly as I live, saith the LORD, as ye have spoken in my ears, so will I do to you:
Derföre säg till dem: Så visst som jag lefver, säger Herren, skall jag göra eder såsom I för min öron sagt hafven.
29 Your dead bodies shall fall in this wilderness; and all that were numbered of you, according to your whole number, from twenty years old and upward, who have murmured against me,
Edra kroppar skola falla i denna öknene; och alle I, som räknade ären ifrå tjugu år och derutöfver, I som emot mig knorrat hafven,
30 Doubtless ye shall not come into the land, concerning which I swore to make you dwell in it, except Caleb the son of Jephunneh, and Joshua the son of Nun.
Skolen intet komma in uti det land, der jag mina hand på upphäfvit hafver, att jag skulle låta eder deruti bo, förutan Caleb, Jephunne son, och Josua, Nuns son.
31 But your little ones, which ye said should be a prey, them will I bring in, and they shall know the land which ye have despised.
Men edor barn, der I om saden, att de skulle varda till ett rof, dem vill jag föra derin, att de skola få se det land, som I förkasten.
32 But as for you, your dead bodies, they shall fall in this wilderness.
Men I, med edra kroppar, skolen falla i denna öken.
33 And your children shall wander in the wilderness forty years, and bear your harlotries, until your dead bodies shall be wasted in the wilderness.
Och edor barn skola varda herdar i öknene, i fyratio år, och umgälla edart horeri, intilldess edra kroppar varda åtgångne i öknene;
34 After the number of the days in which ye searched the land, even forty days, each day for a year, shall ye bear your iniquities, even forty years, and ye shall know my breach of promise.
Efter talet af de fyratio dagarna, i hvilkom I landet bespejaden, ju ett år för hvar dagen, att de skola umgälla edor missgerning i fyratio år; på det I skolen förnimma, hvad det är, när jag tager mina hand ifrå.
35 I the LORD have said, I will surely do it to all this evil congregation, that are gathered together against me: in this wilderness they shall be consumed, and there they shall die.
Jag Herren hafver det sagt, det vill jag ock så göra allom dessom onda hopenom, som sig emot mig upphäfvit hafver; uti denna öken skola de åtgå, och der dö.
36 And the men, whom Moses sent to search the land, who returned, and made all the congregation to murmur against him, by bringing a slander upon the land,
Alltså dödde af Herrans plågo alle de män, som Mose sändt hade till att bespeja landet, och igenkomne voro, och hade kommit hela menighetena till att knorra deremot;
37 Even those men that brought the bad report upon the land, died by the plague before the LORD.
Dermed att de gåfvo landena ett rykte, att det var ondt.
38 But Joshua the son of Nun, and Caleb the son of Jephunneh, who were of the men that went to search the land, lived still.
Men Josua, Nuns son, och Caleb, Jephunne son, blefvo lefvande, af de män, som gångne voro till att bespeja landet.
39 And Moses told these sayings to all the children of Israel: and the people mourned greatly.
Och Mose talade dessa orden till all Israels barn; då sörjde folket svårliga;
40 And they rose early in the morning, and went up to the top of the mountain, saying, Lo, we are here, and will go up to the place which the LORD hath promised: for we have sinned.
Och stodo om morgonen bittida upp, och drogo upp på bergshöjdena, och sade: Här äre vi, och vilje draga upp till de rum, der Herren oss af sagt hafver; ty vi hafve syndat.
41 And Moses said, Why now do ye transgress the commandment of the LORD? but it shall not prosper.
Men Mose sade: Hvi gån I så utöfver Herrans ord? Det skall icke väl bekomma eder.
42 Go not up, for the LORD is not among you; that ye be not smitten before your enemies.
Drager icke upp; förty Herren är icke med eder; att I icke blifven slagne för edra fiendar.
43 For the Amalekites and the Canaanites are there before you, and ye shall fall by the sword: because ye are turned away from the LORD, therefore the LORD will not be with you.
Ty de Amalekiter och Cananeer äro der för eder; och I varden fallande för svärd, derföre, att I hafven vändt eder ifrå Herranom; och Herren skall intet vara med eder.
44 But they presumed to go up to the hill top: nevertheless the ark of the covenant of the LORD, and Moses, departed not out of the camp.
Men de voro förblindade till att draga upp på bergshöjdena; men Herrans förbunds ark och Mose kommo intet utu lägret.
45 Then the Amalekites came down, and the Canaanites who dwelt in that hill, and smote them, and smote them, even to Hormah.
Så kommo de Amalekiter och Cananeer, som på bergen bodde, neder, och slogo dem, och förföljde dem allt intill Horma.
