Job 39
1 Knowest thou the time when the wild goats of the rock bring forth? or canst thou mark when the hinds do calve?
Kan du sätta tiden, när stengetterna skola kidla på bergen? Eller hafver du märkt, när hindarna gå hafvande?
2 Canst thou number the months that they fulfil? or knowest thou the time when they bring forth?
Hafver du räknat deras månader, när de fulle varda; eller vetst du tiden, när de skola föda?
3 They bow themselves, they bring forth their young ones, they cast out their sorrows.
De böja sig, när de föda, och rifva sig, och låta ut sina ungar.
4 Their young ones are become strong, they grow strong with grain; they go forth, and return not to them.
Deras ungar varda fete, och växa ute; de gå ut, och komma intet till dem igen.
5 Who hath sent out the wild donkey free? or who hath loosed the bands of the wild donkey?
Ho hafver låtit vildåsnan så fri gå? Ho hafver vildåsnans band upplöst;
6 Whose house I have made the wilderness, and the barren land his dwellings.
Hvilkom jag markena till hus gifvit hafver, och öknena till boning?
7 He scorneth the multitude of the city, neither regardeth he the crying of the driver.
Han gör lek af stadsbullret; plågarenas trug hörer han intet.
8 The range of the mountains is his pasture, and he searcheth after every green thing.
Han ser efter bergen, der hans bet är, och söker hvar grönt är.
9 Will the unicorn be willing to serve thee, or abide by thy crib?
Menar du, att enhörningen skall tjena dig, och skall blifva vid dina krubbo?
10 Canst thou bind the unicorn with his band in the furrow? or will he harrow the valleys after thee?
Kan du binda honom oket uppå i dina fårar, så att han efter dig plog drager i dalomen?
11 Wilt thou trust him, because his strength is great? or wilt thou leave thy labour to him?
Kan du förlåta dig på honom, deraf att han mycket förmår, och låta honom för dig arbeta?
12 Wilt thou believe him, that he will bring home thy seed, and gather it into thy barn?
Kan du betro honom, att han drager dig dina säd hem igen, och församlar henne i dina lado?
13 Gavest thou the goodly wings to the peacocks? or wings and feathers to the ostrich?
Påfoglens vingar äro skönare än storkens, eller strutsfoglens vingar;
14 Which leaveth her eggs in the earth, and warmeth them in the dust,
Som sin ägg lägger i jordena, och låter heta jordena utkläcka dem.
15 And forgetteth that the foot may crush them, or that the wild beast may break them.
Han förgäter, att de måga varda trampade, och något vilddjur sönderslår dem.
16 She is hardened against her young ones, as though they were not hers: her labour is in vain without fear;
Han är så hård emot sina ungar, likasom de icke voro hans; han aktar icke, att han arbetar fåfängt;
17 Because God hath withheld wisdom from her, neither hath he imparted to her understanding.
Ty Gud hafver förtagit honom visdom, och hafver intet förstånd gifvit honom.
18 When she lifteth herself on high, she scorneth the horse and his rider.
På den tiden han reser sig, upphöjer han sig, och bespottar både häst och man.
19 Hast thou given the horse strength? hast thou clothed his neck with thunder?
Kan du gifva hästenom kraft; eller kan du pryda hans hals med hans gnäggande?
20 Canst thou make him afraid as a grasshopper? the glory of his nostrils is terrible.
Kan du förfara honom såsom gräshoppor? Hvad förfärligit är, det är hans nos pris.
21 He paweth in the valley, and rejoiceth in his strength: he goeth on to meet the armed men.
Han rifver jordena, och är frimodig i sin starkhet; och drager ut emot den väpnada.
22 He mocketh at fear, and is not dismayed; neither turneth he back from the sword.
Han bespottar räddhågan, och förfäras intet; och flyr icke för svärd;
23 The quiver rattleth against him, the glittering spear and the shield.
Det ännu kogret emot honom skallrade, och glimmade både glafven och sköld.
24 He swalloweth the ground with fierceness and rage: neither believeth he that it is the sound of the trumpet.
Han skälfver och rasar, och trampar jordena; och tror intet, att trummeten lyder.
25 He saith among the trumpets, Ha, ha; and he smelleth the battle afar off, the thunder of the captains, and the shouting.
När trummeten fast klingar, säger han huj; och känner lukten af stridene lång väg, Förstarnas rop och fröjd.
26 Doth the hawk fly by thy wisdom, and stretch her wings toward the south?
Flyger höken genom ditt förstånd, och utbreder sina vingar söderut?
27 Doth the eagle mount up at thy command, and make her nest on high?
Flyger örnen så högt af din befallning, att han gör sitt näste i höjdene?
28 She dwelleth and abideth on the rock, upon the crag of the rock, and the strong place.
I bergklippon bor han, och blifver i bergskrefvom, och i fast rum.
29 From there she seeketh the prey, and her eyes behold afar off.
Dädan af skådar han efter mat, och hans ögon se långt bort.
30 Her young ones also suck up blood: and where the slain are, there is she.
Hans ungar supa blod, och hvar en åtel är, der är han.
