Isaiah 64
1 O that thou wouldest rend the heavens, that thou wouldest come down, that the mountains might flow down at thy presence,
O! att du ville låta himmelen remna, och du fore hitneder, att bergen för dig flyta måtte;
2 As when the melting fire burneth, the fire causeth the waters to boil, to make thy name known to thy adversaries, that the nations may tremble at thy presence!
Såsom ett hett vatten för kraftigom eld försjuder, att ditt Namn måtte kunnigt varda ibland dina fiendar, och Hedningarna måste darra för dig.
3 When thou didst terrible things which we looked not for, thou camest down, the mountains flowed down at thy presence.
Genom de under, som du gör, de man sig intet förser, då du nederfor, och bergen försmulto för dig;
4 For since the beginning of the world men have not heard, nor perceived by the ear, neither hath the eye seen, O God, besides thee, what he hath prepared for him that waiteth for him.
Såsom af verldenes begynnelse icke hördt är; det ock intet öra förnummit, och intet öga sett hafver, utan du Gud, hvad dem sker, som förbida honom.
5 Thou meetest him that rejoiceth and worketh righteousness, those that remember thee in thy ways: behold, thou art angry; for we have sinned: in those is continuance, and we shall be saved.
Du mötte de glada, och dem som rättfärdighet brukade, och på dinom vägom tänkte uppå dig; si, du vast väl vred, då vi syndade, och länge blefvo deruti; men oss vardt ändå hulpet.
6 But we are all as an unclean thing, and all our righteousnesses are as filthy rags; and we all do fade as a leaf; and our iniquities, like the wind, have taken us away.
Men nu äre vi allesammans såsom de orene, och alla våra rättfärdigheter äro såsom ett orent kläde; vi äre alle bortfalnade såsom löf, och våra synder föra oss bort såsom ett väder.
7 And there is none that calleth upon thy name, that stirreth up himself to take hold of thee: for thou hast hid thy face from us, and hast consumed us, because of our iniquities.
Ingen åkallar ditt Namn, eller uppstår till att hålla sig intill dig; ty du gömmer bort ditt ansigte för oss, och låter oss försmäkta uti våra synder.
8 But now, O LORD, thou art our father; we are the clay, and thou our potter; and we all are the work of thy hand.
Men nu, Herre, du äst vår Fader; vi äre ler. Du äst vår mästare, och vi äre alle dina händers verk.
9 Be not very angry, O LORD, neither remember iniquity for ever: behold, see, we beseech thee, we are all thy people.
Herre, var icke för fast vred, och tänk icke på syndena evinnerliga; se dock deruppå, att vi alle äre ditt folk.
10 Thy holy cities are a wilderness, Zion is a wilderness, Jerusalem a desolation.
Dins helgedoms städer äro öde vordne; Zion är öde vordet; Jerusalem ligger förstördt.
11 Our holy and our beautiful house, where our fathers praised thee, is burned with fire: and all our pleasant things are laid waste.
Vår helighets och härlighets hus, der våre fäder dig utinnan lofvat hafva, är uppbrändt med eld, och allt det kosteliga, som vi hadom, är till skam gjordt.
12 Wilt thou restrain thyself for these things, O LORD? wilt thou hold thy peace, and grievously afflict us?
Vill du, Herre, vara så hård härutinnan, och stilla sitta, och så svårliga, nederslå oss?
