Exodus 33
1 And the LORD said to Moses, Depart, and go up from here, thou and the people which thou hast brought out of the land of Egypt, to the land which I swore to Abraham, to Isaac, and to Jacob, saying, To thy seed will I give it:
Herren sade till Mose: Gack, drag hädan, du, och folket, som du utur Egypti land fört hafver, in uti det landet, som jag Abraham, Isaac och Jacob svorit hafver, och sagt: Dine säd vill jag gifva det;
2 And I will send an angel before thee; and I will drive out the Canaanite, the Amorite, and the Hittite, and the Perizzite, the Hivite, and the Jebusite:
Och vill sända min Ängel före dig, och utdrifva de Cananeer, Amoreer, Hetheer, Phereseer, Heveer, och Jebuseer;
3 To a land flowing with milk and honey: for I will not go up in the midst of thee; for thou art a stiffnecked people: lest I consume thee in the way.
In uti det land, der mjölk och hannog uti flyter; ty jag vill icke draga upp med dig, förty du äst ett hårdnackadt folk; jag måtte tilläfventyrs i vägenom uppfräta dig.
4 And when the people heard these evil tidings, they mourned: and no man put on him his ornaments.
Då folket detta onda talet hörde, vordo de ångse; och ingen drog sin prydning på sig.
5 For the LORD had said to Moses, Say to the children of Israel, Ye are a stiffnecked people: I will come up into the midst of thee in a moment, and consume thee: therefore now put off thy ornaments from thee, that I may know what to do to thee.
Och Herren sade till Mose: Säg till Israels barn: I ären ett hårdnackadt folk; jag varder en gång kommandes med hast öfver dig, och förgör dig. Och nu lägg dina prydning af dig, att jag må veta hvad jag skall göra dig.
6 And the children of Israel stripped themselves of their ornaments by the mount Horeb.
Så lade Israels barn deras prydning af sig, inför Horebs berg.
7 And Moses took the tabernacle, and pitched it outside the camp, far from the camp, and called it the Tabernacle of the congregation. And it came to pass, that every one who sought the LORD went out to the tabernacle of the congregation, which was outside the camp.
Så tog Mose tabernaklet, och slog det upp ute, långt ifrå lägret, och kallade det vittnesbördsens tabernakel. Och hvilken der något ville fråga Herran, han måste gå till vittnesbördsens tabernakel ut för lägret.
8 And it came to pass, when Moses went out to the tabernacle, that all the people rose, and stood every man at his tent door, and looked after Moses, until he had gone into the tabernacle.
Och när Mose gick ut till tabernaklet, så stod allt folket upp, och hvar och en trädde i sins tjälls dörr, och sågo efter honom, tilldess han kom in uti tabernaklet.
9 And it came to pass, as Moses entered into the tabernacle, the cloudy pillar descended, and stood at the door of the tabernacle, and the LORD talked with Moses.
Och när Mose kom in uti tabernaklet, så kom molnstoden neder, och stod i tabernaklens dörr, och talade med Mose.
10 And all the people saw the cloudy pillar stand at the tabernacle door: and all the people rose and worshipped, every man in his tent door.
Och allt folket såg molnstodena stå uti tabernaklens dörr; och stodo upp, och bugade sig hvar och en i sins tjälls dörr.
11 And the LORD spoke to Moses face to face, as a man speaketh to his friend. And he turned again into the camp: but his servant Joshua, the son of Nun, a young man, departed not out of the tabernacle.
Och Herren talade med Mose, ansigte mot ansigte, såsom en man talar med sin vän. Och när han vände om igen till lägret, gick icke hans tjenare, den unge mannen Josua, Nuns son, utu tabernaklet.
12 And Moses said to the LORD, See, thou sayest to me, Bring up this people: and thou hast not let me know whom thou wilt send with me. Yet thou hast said, I know thee by name, and thou hast also found grace in my sight.
Och Mose sade till Herran: Si, du säger till mig: För mig detta folket upp; och du låter mig icke veta, hvem du vill sända med mig, och besynnerliga efter du sagt hafver: Jag känner dig vid namn, och du hafver funnit nåde för min ögon.
13 Now therefore, I pray thee, if I have found grace in thy sight, show me now thy way, that I may know thee, that I may find grace in thy sight: and consider that this nation is thy people.
Hafver jag då funnit nåde för din ögon, så låt mig veta din väg, der jag af förnimma må, att jag finner nåde för din ögon; och se dock dertill, att detta folket är ditt folk.
14 And he said, My presence shall go with thee, and I will give thee rest.
Han sade: Mitt ansigte varder gåendes, dermed vill jag leda dig.
15 And he said to him, If thy presence go not with me, lead us not up from here.
Han sade till honom: Om ditt ansigte icke går, så låt oss intet komma hädan af detta rum.
16 For how then shall it be known here that I and thy people have found grace in thy sight? is it not in that thou goest with us? so shall we be separated, I and thy people, from all the people that are upon the face of the earth.
Ty hvarpå skall det dock förnummet varda, att jag och ditt folk hafva funnit nåde för din ögon, utan då du går med oss; på det att jag och ditt folk måga varda något besynnerligit för allt folk, som på jordene är?
17 And the LORD said to Moses, I will do this thing also that thou hast spoken: for thou hast found grace in my sight, and I know thee by name.
Herren sade till Mose: Såsom du nu sade, så vill jag ock göra; ty du hafver funnit nåde för min ögon, och jag känner dig vid namn.
18 And he said, I beseech thee, show me thy glory.
Men han sade: Låt mig då se dina härlighet.
19 And he said, I will make all my goodness pass before thee, and I will proclaim the name of the LORD before thee; and will be gracious to whom I will be gracious, and will show mercy on whom I will show mercy.
Och han sade: Jag vill låta allt mitt goda gå framföre ditt ansigte, och vill låta predika Herrans Namn för dig. Men hvem jag är gunstig, honom är jag gunstig, och öfver hvem jag mig förbarmar, den förbarmar jag mig öfver.
20 And he said, Thou canst not see my face: for there shall no man see me, and live.
Och sade ytterligare: Du kan icke se mitt ansigte; förty ingen menniska, som mig ser, kan lefva.
21 And the LORD said, Behold, there is a place by me, and thou shalt stand upon a rock:
Och Herren sade ytterligare: Si, här är ett rum när mig; der skall du stiga upp på klippona.
22 And it shall come to pass, while my glory passeth by, that I will put thee in a cleft of the rock, and will cover thee with my hand while I pass by:
När då min härlighet går framom, vill jag sätta dig in i stenklyftona; och min hand skall hålla öfver dig, tilldess jag kommer framom.
23 And I will take away my hand, and thou shalt see my back parts: but my face shall not be seen.
Och när jag tager mina hand af dig, skall du få se mig på baken; men mitt ansigte kan man icke se.
