Joshua 2
1 Then Joshua son of Nun secretly sent two men out from Shittim as spies. He said, “Go, look over the land, especially Jericho.” They went away and came to the house of a prostitute whose name was Rahab, and they lodged there.
Josua, Nuns son, sände hemliga ut två spejare ifrå Sittim, och sade dem: Går och beser landet, och Jericho. De gingo åstad, och kommo in uti ene skökos hus, som het Rahab, och der lågo de.
2 It was told to the king of Jericho, “Look, men of Israel have come here to spy on the land.”
Då vardt Konungenom i Jericho sagdt: Si, i denna nattene äro någre män inkomne ifrån Israels barn, till att bespeja landet.
3 The king of Jericho sent word to Rahab and said, “Bring out the men who have come to you who entered your house, for they have come to spy on the whole land.”
Då sände Konungen i Jericho till Rahab, och lät säga henne: Få oss ut de män, som till dig i ditt hus komne äro; ty de äro komne till att bespeja allt landet.
4 But the woman had taken the two men and hidden them. She replied, “Yes, the men came to me, but I did not know where they were from.
Men qvinnan fördolde de två männerna, och sade: Här äro väl två män inkomne till mig; men jag visste icke hvadan de voro.
5 They left when it was dusk, when it was time for the city gate to shut. I do not know where they went. You will probably catch them if you hurry after them.”
Och då jag ville låta dörrena igen, då mörkt vardt, gingo de ut, så att jag icke vet hvart de gingo; söker med hast efter dem, I fån dem väl fatt.
6 But she had taken them up to the roof and hidden them with the stalks of flax that she had laid out on the roof.
Men hon lät dem stiga upp på taket, och öfvertäckte dem med linstjelkar, som hon der på taket utbredt hade.
7 So the men pursued them on the road that leads to the fords of the Jordan. The gate was shut as soon as the pursuers went out.
Men männerna sökte efter dem på den vägen till Jordan, allt intill färjostaden; och porten vardt tilläster straxt de utkomne voro, som efter dem jagade.
8 The men had not yet lain down for the night, when she came up to them on the roof.
Och förra än männerna lade sig till sofva, steg hon upp på taket;
9 She said, “I know that Yahweh has given you the land and that the fear of you has come upon us. All those who live in the land will melt away before you.
Och sade till dem: Jag vet, att Herren hafver gifvit eder detta landet; ty en förskräckelse för eder är fallen öfver oss, och alle landsens inbyggare äro bäfvande vordne för edor tillkommelse.
10 We have heard how Yahweh dried up the water of the Sea of Reeds for you when you came out of Egypt. We also heard what you did to the two kings of the Amorites on other side of the Jordan—Sihon and Og—whom you completely destroyed.
Ty vi hafve hört, huru Herren uttorkade vattnet i röda hafvet för eder, då I drogen utur Egypten; och hvad I gjort hafven de två Amoreers Konungar, Sihon och Og, på hinsidon Jordan, huru I gåfven dem tillspillo.
11 As soon as we had heard it, our hearts melted and there was no courage left in anyone—for Yahweh your God, he is God in heaven above and on the earth below.
Och sedan vi det hörde, vardt vårt hjerta förtvifladt, och intet mod är mer i någon man för edor tillkommelse; ty Herren edar Gud han är Gud, både uppe i himmelen, och nedre på jordene.
12 Now then, please swear to me by Yahweh that, just as I have been kind to you, you will also deal kindly with my father's house. Give me a sure sign
Så svärjer mig nu vid Herran, efter jag hafver gjort barmhertighet med eder, att I ock gören barmhertighet med mins faders hus, och gifver mig ett vårdtecken;
13 that you will spare the lives of my father, mother, brothers, sisters and all their families, and that you will save us from death.”
Att I låten lefva min fader, mina moder, mina bröder, och mina systrar, och allt det de hafva; och frälser våra själar ifrå döden.
14 The men said to her, “Our life for yours, even to death! If you do not speak about our business, then, when Yahweh gives us this land we will be merciful and faithful to you.”
Männerna sade till henne: Om vi icke göre barmhertighet och trohet med dig, då Herren gifver oss landet, så skall vår själ vara döden skyldig för eder, såframt du icke förråder vårt ärende.
15 So she let them down out through the window using a rope. The house in which she lived was built into the wall of the city.
Så släppte hon dem neder med ett tåg genom ett fenster; ty hennes hus var i stadsmurenom; och hon bodde desslikes på murenom.
16 She said to them, “Go in the hills and hide or the pursuers will find you. Hide there for three days until the pursuers have returned. Then go on your way.”
Och hon sade till dem: Går uppåt berget, att de, som söka efter eder, icke möta eder, och gömmer eder der i tre dagar, så länge de komma igen, som efter eder fara; sedan går edar väg.
17 The men said to her, “We will be not be bound to the promises of the oath you made us swear to, if you do not do this.
Männerna sade till henne: Vi vilje vara denna eden qvitte, som du af oss tagit hafver;
18 When we come into the land, you must tie this scarlet rope in the window through which you let us down, and you will gather into the house your father and mother, your brothers and all your father's household.
När vi komme i landet, och du icke binder detta rosenröda tåget i fenstret, med hvilko du oss nedersläppt hafver: och hafver församlat till dig i huset din fader, dina moder, dina bröder, och hela dins faders hus;
19 Whoever goes out of the doors of your house into the street, their blood will be upon their own heads and we will be guiltless. But if a hand is laid upon any who is with you in the house, his blood will be on our head.
Och hvilken som går utom dörrena af ditt hus, hans blod vare öfver hans hufvud, och vi oskyldige; men alle de som i dino huse äro, om en hand kommer vid dem, så skall deras blod vara öfver vårt hufvud.
20 But if you speak about our business, we will be free from the oath you made us swear.”
Och om du något af denna vår ärende utröjer, så vilje vi vara den eden qvitte, som du af oss tagit hafver.
21 Rahab replied, “May what you say be done.” She sent them away and they left. Then she tied the scarlet rope in the window.
Hon sade: Vare som I sägen: och lät gå dem; och de gingo sin väg, och hon band det rosenröda tåget i fenstret.
22 They left and went up into the hills and they stayed there three days until their pursuers returned. The pursuers searched all along the road and found nothing.
Och de gingo sin väg, och kommo upp på berget, och blefvo der i tre dagar, tilldess de kommo igen, som efter dem foro: ty de hade sökt dem på alla vägar, och dock intet funnit dem.
23 The two men returned and crossed over and came back to Joshua son of Nun, and they told him everything that had happened to them.
Så vände de två männerna tillbaka, gingo ned af berget, och foro utöfver, och kommo till Josua, Nuns son, och förtäljde honom allt, såsom de det funnit hade;
24 They said to Joshua, “Truly Yahweh has given this land to us. All the inhabitants of the land are melting away because of us.”
Och sade till Josua: Herren hafver gifvit oss allt landet i våra händer, alle landsens inbyggare äro förskräckte för oss.
