Job 30
1 Now those who are younger than I have nothing but mockery for me— these young men whose fathers I would have refused to allow to work beside the dogs of my flock.
Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2 Indeed, the strength of their fathers' hands, how could it have helped me— men in whom the strength of their mature age had perished?
Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3 They were thin from poverty and hunger; they gnawed at the dry ground in the darkness of wilderness and desolation.
Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4 They plucked saltwort and bushes' leaves; the roots of the broom tree were their food.
Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5 They were driven out from among people who shouted after them as one would shout after a thief.
Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6 So they had to live in river valleys, in holes of the earth and of the rocks.
I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7 Among the bushes they brayed like donkeys and they gathered together under the nettles.
Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8 They were the sons of fools, indeed, sons of nameless people! They were driven out of the land with whips.
en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9 But now I have become the subject of their taunting song; I have become a byword for them.
Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10 They abhor me and stand far off from me; they do not refrain from spitting in my face.
med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11 For God has unstrung the string to my bow and afflicted me, and those who taunt me cast off restraint before my face.
Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12 Upon my right hand rise the rabble; they drive me away and pile up against me their siege mounds.
Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13 They destroy my path; they push forward disaster for me, men who have no one to hold them back.
Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14 They come against me like an army through a wide hole in a city wall; in the midst of the destruction they roll themselves in on me.
Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15 Terrors are turned upon me; my honor is driven away as if by the wind; my prosperity passes away as a cloud.
Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16 Now my life is pouring out from within me; many days of suffering have laid hold on me.
Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17 In the night my bones in me are pierced; the pains that gnaw at me take no rest.
Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18 God's great force has seized my clothing; it wraps around me like the collar of my tunic.
Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19 He has thrown me into the mud; I have become like dust and ashes.
I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20 I cry to you, God, but you do not answer me; I stand up, and you merely look at me.
Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21 You have changed and become cruel to me; with the strength of your hand you persecute me.
Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22 You lift me up to the wind and cause it to drive me along; you throw me back and forth in a storm.
Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23 For I know that you will bring me to death, to the house appointed for all the living.
Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24 However, does no one reach out with his hand to beg for help when he falls? Does no one in trouble call out for help?
Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25 Did not I weep for him who was in trouble? Did I not grieve for the needy man?
Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26 When I hoped for good, then evil came; when I waited for light, darkness came instead.
Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27 My heart is troubled and does not rest; days of affliction have come on me.
Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28 I have gone about like one who was living in the dark, but not because of the sun; I stand up in the assembly and cry for help.
Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29 I am a brother to jackals, a companion of ostriches.
En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30 My skin is black and falls away from me; my bones are burned with heat.
Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31 Therefore my harp is tuned for songs of mourning, my flute for the singing of those who wail.
I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
