Job 30
1 Now those who are younger than I have nothing but mockery for me— these young men whose fathers I would have refused to allow to work beside the dogs of my flock.
Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
2 Indeed, the strength of their fathers' hands, how could it have helped me— men in whom the strength of their mature age had perished?
Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
3 They were thin from poverty and hunger; they gnawed at the dry ground in the darkness of wilderness and desolation.
De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
4 They plucked saltwort and bushes' leaves; the roots of the broom tree were their food.
De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
5 They were driven out from among people who shouted after them as one would shout after a thief.
Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
6 So they had to live in river valleys, in holes of the earth and of the rocks.
Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
7 Among the bushes they brayed like donkeys and they gathered together under the nettles.
Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
8 They were the sons of fools, indeed, sons of nameless people! They were driven out of the land with whips.
De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
9 But now I have become the subject of their taunting song; I have become a byword for them.
Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
10 They abhor me and stand far off from me; they do not refrain from spitting in my face.
De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
11 For God has unstrung the string to my bow and afflicted me, and those who taunt me cast off restraint before my face.
Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
12 Upon my right hand rise the rabble; they drive me away and pile up against me their siege mounds.
På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
13 They destroy my path; they push forward disaster for me, men who have no one to hold them back.
De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
14 They come against me like an army through a wide hole in a city wall; in the midst of the destruction they roll themselves in on me.
De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
15 Terrors are turned upon me; my honor is driven away as if by the wind; my prosperity passes away as a cloud.
Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
16 Now my life is pouring out from within me; many days of suffering have laid hold on me.
Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
17 In the night my bones in me are pierced; the pains that gnaw at me take no rest.
Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
18 God's great force has seized my clothing; it wraps around me like the collar of my tunic.
Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
19 He has thrown me into the mud; I have become like dust and ashes.
Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
20 I cry to you, God, but you do not answer me; I stand up, and you merely look at me.
Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
21 You have changed and become cruel to me; with the strength of your hand you persecute me.
Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
22 You lift me up to the wind and cause it to drive me along; you throw me back and forth in a storm.
Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
23 For I know that you will bring me to death, to the house appointed for all the living.
Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
24 However, does no one reach out with his hand to beg for help when he falls? Does no one in trouble call out for help?
Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
25 Did not I weep for him who was in trouble? Did I not grieve for the needy man?
Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
26 When I hoped for good, then evil came; when I waited for light, darkness came instead.
Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
27 My heart is troubled and does not rest; days of affliction have come on me.
Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
28 I have gone about like one who was living in the dark, but not because of the sun; I stand up in the assembly and cry for help.
Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
29 I am a brother to jackals, a companion of ostriches.
Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
30 My skin is black and falls away from me; my bones are burned with heat.
Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
31 Therefore my harp is tuned for songs of mourning, my flute for the singing of those who wail.
Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
