Job 29
1 Job resumed speaking and said,
Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2 “Oh, that I were as I was in the past months when God cared for me,
Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
3 when his lamp shined on my head, and when I walked through darkness by his light.
då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
4 Oh, that I were as I was in the ripeness of my days when the friendship of God was on my tent,
Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
5 when the Almighty was yet with me, and my children were around me,
då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
6 when my way was covered with cream, and the rock poured out for me streams of oil!
då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
7 When I went out to the city gate, when I sat in my place in the city square,
När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
8 the young men saw me and kept their distance from me in respect, and the aged people rose and stood for me.
då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
9 The princes used to refrain from talking when I came; they would lay their hand on their mouths.
Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
10 The voices of the noblemen were hushed, and their tongue clung to the roof of their mouths.
furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
11 For after their ears heard me, they would then bless me; after their eyes saw me, they would then give witness to me and approve of me
Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
12 because I rescued the one who was poor when he cried out, and the one who had no father when he had no one to help him.
ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
13 The blessing of him who was about to perish came on me; I caused the widow's heart to sing for joy.
Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
14 I put on righteousness, and it clothed me; my justice was like a robe and a turban.
I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
15 I was eyes to blind people; I was feet to lame people.
Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
16 I was a father to needy people; I would examine the case even of one whom I did not know.
Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
17 I broke the jaws of the unrighteous man; I plucked the victim out from between his teeth.
Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
18 Then I said, 'I will die in my nest; I will multiply my days like the grains of sand.
Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
19 My roots are spread out to the waters, and dew lies all night on my branches.
Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
20 The honor in me is always fresh, and the bow of my strength is always new in my hand.'
Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
21 To me men listened; they waited for me; they stayed silent to hear my advice.
Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
22 After my words were done, they did not speak again; my speech dropped like water on them.
Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
23 They always waited for me as they waited for rain; they opened their mouth wide to drink in my words, as they would do for the latter rain.
De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
24 I smiled on them when they did not expect it; they did not reject the light of my face.
När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
25 I selected their way and sat as their chief; I lived like a king in his army, like one who comforts mourners.
Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
