Job 29
1 Job resumed speaking and said,
Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
2 “Oh, that I were as I was in the past months when God cared for me,
Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
3 when his lamp shined on my head, and when I walked through darkness by his light.
Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
4 Oh, that I were as I was in the ripeness of my days when the friendship of God was on my tent,
Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
5 when the Almighty was yet with me, and my children were around me,
Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
6 when my way was covered with cream, and the rock poured out for me streams of oil!
Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
7 When I went out to the city gate, when I sat in my place in the city square,
Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
8 the young men saw me and kept their distance from me in respect, and the aged people rose and stood for me.
Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
9 The princes used to refrain from talking when I came; they would lay their hand on their mouths.
Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
10 The voices of the noblemen were hushed, and their tongue clung to the roof of their mouths.
Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
11 For after their ears heard me, they would then bless me; after their eyes saw me, they would then give witness to me and approve of me
Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
12 because I rescued the one who was poor when he cried out, and the one who had no father when he had no one to help him.
Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
13 The blessing of him who was about to perish came on me; I caused the widow's heart to sing for joy.
Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
14 I put on righteousness, and it clothed me; my justice was like a robe and a turban.
Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
15 I was eyes to blind people; I was feet to lame people.
Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
16 I was a father to needy people; I would examine the case even of one whom I did not know.
Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
17 I broke the jaws of the unrighteous man; I plucked the victim out from between his teeth.
Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
18 Then I said, 'I will die in my nest; I will multiply my days like the grains of sand.
Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
19 My roots are spread out to the waters, and dew lies all night on my branches.
Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
20 The honor in me is always fresh, and the bow of my strength is always new in my hand.'
Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
21 To me men listened; they waited for me; they stayed silent to hear my advice.
De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
22 After my words were done, they did not speak again; my speech dropped like water on them.
Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
23 They always waited for me as they waited for rain; they opened their mouth wide to drink in my words, as they would do for the latter rain.
De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
24 I smiled on them when they did not expect it; they did not reject the light of my face.
Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
25 I selected their way and sat as their chief; I lived like a king in his army, like one who comforts mourners.
När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
