2 Samuel 1

1 After the death of Saul, David returned from attacking the Amalekites and remained in Ziklag for two days.

Efter Sauls död, när David hade kommit tillbaka från segern över Amalek, och när David sedan i två dagar hade uppehållit sig i Siklag,

2 On the third day, a man came from Saul's camp with his clothes torn and with dirt on his head. When he came to David he lay facedown on the ground and prostrated himself.

då hände sig på tredje dagen att en man kom från Sauls läger, med sönderrivna kläder och med jord på sitt huvud. Och när han kom in till David, föll han ned till jorden och bugade sig.

3 David said to him, “Where did you come from?” He answered, “I escaped from the camp of Israel.”

David frågade honom: "Varifrån kommer du?" Han svarade honom: "Jag kommer såsom flykting ifrån Israels läger."

4 David said to him, “Please tell me how things went.” He answered, “The people fled from the battle. Many have fallen and many are dead. Saul and Jonathan his son are also dead.”

Då sade David till honom: "Huru har det gått? Säg mig det." Han svarade: "Folket har flytt ur striden, många av folket hava också fallit och dött; Saul och hans son Jonatan äro ock döda."

5 David said to the young man, “How do you know that Saul and Jonathan his son are dead?”

David frågade den unge mannen som berättade detta för honom: "Huru vet du att Saul och hans son Jonatan äro döda?"

6 The young man replied, “By chance I happened to be on Mount Gilboa, and there Saul was leaning on his spear, and chariots and riders were about to catch up with him.

Den unge mannen som hade framfört underrättelsen till honom svarade: "Jag kom av en händelse upp på berget Gilboa, och där fick jag se Saul stödja sig mot sitt spjut, under det att vagnar och ryttare ansatte honom.

7 Saul turned around and saw me and called out to me. I answered, 'Here I am.'

När han då vände sig om och fick se mig, ropade han på mig, och jag svarade: 'Här är jag.'

8 He said to me, 'Who are you?' I answered him, 'I am an Amalekite.'

Då frågade han mig vem jag var, och jag svarade honom att jag var en amalekit.

9 He said to me, 'Please stand over me and kill me, for great suffering has taken hold of me, but life is still in me.'

Sedan sade han till mig: 'Träd fram hit till mig och giv mig dödsstöten, ty jag är gripen av dödens vanmakt, om ock livet ännu alltjämt är kvar i mig.'

10 So I stood over him and killed him, because I knew that he would not live after he had fallen. Then I took the crown that was on his head and the band that was on his arm, and brought them here to you, my master.”

Då trädde jag fram till honom och dödade honom, ty jag visste ju att han icke skulle kunna överleva sitt fall. Och jag tog diademet som satt på hans huvud, och ett armband som satt på hans arm, och jag bar nu detta hit till min herre."

11 Then David tore his clothes, and all the men with him did the same.

Då fattade David i sina kläder och rev sönder dem; så gjorde ock alla de män som voro där med honom.

12 They mourned, wept, and fasted until evening for Saul, for Jonathan his son, for the people of Yahweh, and for the house of Israel because they had fallen by the sword.

Och de höllo dödsklagan och gräto och fastade ända till aftonen för Sauls och hans son Jonatans skull, och för HERRENS folks och för Israels hus' skull, därför att de hade fallit för svärd.

13 David said to the young man, “Where are you from?” He answered, “I am the son of a foreigner in the land, an Amalekite.”

Och David frågade den unge mannen som hade framfört underrättelsen till honom: "Varifrån är du?" Han svarade: "Jag är son till en amalekit som lever här såsom främling."

14 David said to him, “Why were you not afraid to kill Yahweh's anointed king with your own hand?”

David sade till honom: "Kände du då ingen fruktan för att uträcka din hand till att förgöra HERRENS smorde?"

15 David called one of the young men and said, “Go and kill him.” So that man went and struck him down, and the Amalekite died.

Och David kallade på en av sina män och sade: "Kom hit och stöt ned honom." Och han slog honom till döds.

16 Then David said to the dead Amalekite, “Your blood is on your head because your own mouth has testified against you and said, 'I have killed Yahweh's anointed king.'”

Och David sade till honom: "Ditt blod komme över ditt huvud, ty din egen mun har vittnat mot dig, i det att du sade: 'Jag har dödat HERRENS smorde.'"

17 Then David sung this funeral song about Saul and Jonathan his son.

Och David sjöng följande klagosång över Saul och hans son Jonatan,

18 He commanded the people to teach this Song of the Bow to the sons of Judah, which has been written in the Book of Jashar.

och han befallde att man skulle lära Juda barn "Bågsången"; den är upptecknad i "Den redliges bok":

19 “Your glory, Israel, is dead, killed on your high places! How the mighty have fallen!

"Din härlighet, Israel, ligger slagen på dina höjder. Huru hava icke hjältarna fallit!

20 Do not tell it in Gath, do not proclaim it in the streets of Ashkelon, so that the daughters of the Philistines may not rejoice, so that the daughters of the uncircumcised may not celebrate.

Förkunnen det icke i Gat, bebåden det ej på Askelons gator, för att filistéernas döttrar icke må glädja sig, de oomskurnas döttrar ej fröjda sig.

21 Mountains of Gilboa, let there not be dew or rain on you, nor fields giving grain for offerings, for there the shield of the mighty was defiled. The shield of Saul is no longer anointed with oil.

I Gilboa berg, på eder må ej falla dagg eller regn, ej ses offergärdsskördar. Ty hjältarnas sköld blev där till smälek, Sauls sköld, ej sedan smord med olja.

22 From the blood of those who have been killed, from the bodies of the mighty, the bow of Jonathan did not turn back, and the sword of Saul did not return empty.

Från slagnas blod, från hjältars hull vek Jonatans båge icke tillbaka, vände Sauls svärd ej omättat åter.

23 Saul and Jonathan were loved and gracious in life, and in their death they were not separated. They were swifter than eagles, they were stronger than lions.

Saul och Jonatan, så kära och ljuvliga för varandra i livet, de blevo ej heller skilda i döden, de två, som voro snabbare än örnar, starka mer än lejon.

24 You daughters of Israel, weep over Saul, who clothed you in scarlet as well as jewels, and who put ornaments of gold on your clothing.

Israels döttrar, gråten över Saul, över honom som klädde eder i scharlakan och praktskrud och prydde edra kläder med gyllene smycken.

25 How the mighty have fallen in the midst of the battle! Jonathan is killed on your high places.

Huru hava icke hjältarna fallit i striden! Jonatan ligger slagen på dina höjder.

26 I am distressed for you, my brother Jonathan. You were very dear to me. Your love to me was wonderful, exceeding the love of women.

Jag sörjer över dig, du min broder Jonatan; mycket ljuvlig var du mig. Dyrbar var mig din kärlek, mer än kvinnokärlek.

27 How the mighty have fallen, and the weapons of war perished!”

Huru hava icke hjältarna fallit, de båda stridssvärden förgåtts!"