< Psalms 95 >
1 Come, sing to Yahweh; sing joyfully to the one who protects us [MET] and saves us!
Kommen, låtom oss höja glädjerop till HERREN, jubel till vår frälsnings klippa.
2 We should thank him as we come before him, and sing (joyful songs/joyfully) as we praise him.
Låtom oss träda fram för hans ansikte med tacksägelse och höja jubel till honom med lovsånger.
3 Because Yahweh is the great God, he is a great king [who rules] over all [other] gods.
Ty HERREN är en stor Gud, en stor konung över alla gudar.
4 He rules over the whole earth, from the deepest places/caves to the highest mountains.
Han har jordens djup i sin hand, och bergens höjder äro hans;
5 The seas are his, because he made them. He is [also] the one who [SYN] formed/made the dry land.
hans är havet, ty han har gjort det, och hans händer hava danat det torra.
6 We should come, worship, and bow down before him. We should kneel before Yahweh, the one who made us.
Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla, låtom oss knäböja för HERREN, vår skapare.
7 He is our God, and we are the people whom he takes care of [MET]; like sheep [that a shepherd] takes care of. Today, listen to what Yahweh is saying to you.
Ty han är vår Gud, och vi äro det folk som han har till sin hjord, vi äro får som stå under hans vård.
8 He says, “Do not become stubborn [IDM] like [your ancestors] did at Meribah, and like [they did] at Massah in the desert.
O att I villen i dag höra hans röst! Förhärden icke edra hjärtan såsom i Meriba, såsom på Massas dag i öknen,
9 There your ancestors (wanted to see/tried to determine) if they could do many very evil things [without my punishing them]. Even though they had seen me perform [many] miracles, they tested whether I [would continue to be patient with them].
där edra fäder frestade mig, där de prövade mig, fastän de hade sett mina verk.
10 For 40 years I was angry with those people, and I said, ‘Those people say that they want to please me, but they do things that I detest. They refuse to obey my commands.’
I fyrtio år var det släktet mig till leda, och jag sade: »De äro ett folk som far vilse med sitt hjärta, och de vilja icke veta av mina vägar.»
11 So because I was very angry, I solemnly said/declared about them: ‘They will never enter [the land of Canaan] where I would have allowed them to rest!’”
Så svor jag då i min vrede: »De skola icke komma in i min vila.»