Job 30
1 “But now men who are younger than I am make fun of me— men whose fathers I greatly despised, with the result that I would not even have allowed them to help my dogs guard my sheep.
Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2 They were men who were old and (weak/worn out); so (what could I gain from them working for me?/I would have gained nothing from them working for me.) [RHQ]
Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3 They were very poor and hungry, with the result that they chewed on roots [at night] in dry and desolate places.
Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4 They pulled up plants in the desert [and ate them] and warmed themselves by [burning] the roots of broom trees.
Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5 Everyone shouted at them as though they were thieves and expelled them [from their areas].
Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6 They were forced to live in caves in the hills, in holes in the ground, and in the sides of cliffs.
I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7 In the bushes they howled [like animals because they were hungry], and they huddled together under thornbushes.
Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8 They were people without good sense, whose names no one knows; they have been expelled from the land [where they were born].
en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9 “And now their [children] sing songs to make fun of me. They tell jokes about me.
Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10 They are disgusted with me, and they [usually] stay away from me, [but when they see me, ] they are happy to spit in my face.
med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11 Because [it is as though] [MET] God has cut my bowstring, [he has caused me to be unable to defend myself, ] and he has humbled me, and my enemies have done to me whatever they wanted.
Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12 (Gangs/Groups of violent youths) attack me and force me to run away; they prepare to destroy me.
Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13 They prevent me from escaping, and they [do] not [need] anyone to help them (OR, there is no one to help me).
Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14 [It is as though I am a city wall and] [SIM] they have broken through the wall, and they have come crashing down on me.
Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15 I am very terrified; My dignity/honor has been taken away as though [SIM] [it has been] blown away by the wind, and my prosperity has disappeared like [SIM] clouds disappear.
Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16 “And now I [SYN] am about to die [IDM]; I suffer every day.
Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17 My bones ache during the night, and the pain that torments me never stops.
Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18 [It is as though God] seizes my clothes and chokes me with the collar of my coat.
Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19 He has thrown me into the mud; I am [not worth anything more than] dust and ashes.
I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20 “I cry out to God, but he does not answer/help me; I stand up [and pray], but he does not pay any attention.
Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21 He acts very cruelly toward me; with all of his power [MTY] he causes me to suffer.
Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22 He [allows] the wind to lift me up and blow me away, and he tosses me up and down in a violent storm.
Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23 I know that he will cause me to die, which is what happens to everyone [MTY] who is alive.
Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24 “When people experience disasters, and they sit on a pile of ruins and cry out for help, others surely [RHQ] reach out their hand to help them.
Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25 [That is what I did previously]. I wept for people who were experiencing troubles, and I felt sorry for poor/needy people.
Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26 But when I expected good things [to happen to me], evil things happened; when I waited for light/happiness, all I experienced was darkness/unhappiness [MET].
Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27 I am very distressed [IDM], all the time; I suffer every day.
Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28 I go about very discouraged; I stand up and plead for people to help me.
Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29 My wailing sounds as sad as [MET] the cries of jackals/foxes and ostriches.
En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30 My skin has become dark/black and is peeling off, and I have a fever [which causes my body to feel like it is] burning.
Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31 Previously, I played joyful music on my harp and with my flute, but now I play only the sad music of those who mourn.”
I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
