Job 19
1 Then Job replied:
Job svarade, och sade:
2 “How long will you [three] torment me and crush my spirit by saying to me [that I am wicked]?
Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?
3 You have already insulted me many [HYP] times; (are you not ashamed for saying these things to me?/you should be ashamed for saying these things to me.) [RHQ]
I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.
4 Even if it were true that I have done things that are wrong, I have not injured you!
Far jag vill, så far jag mig vill.
5 If you truly think that you are better than I am, and you think that my being miserable now proves that I (am guilty/have committed many sins),
Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.
6 you need to realize that it is God who has caused me to suffer. [It is as though] he has trapped me with his net.
Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.
7 “I cry out, ‘Help me!’, but no one answers me. I call out loudly, but there is no one, [not even God, ] who acts fairly toward me.
Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.
8 [It is as though] [MET] God has blocked my way, with the result that I cannot go where I want to; [it is as though] he has forced me to try to find my way in the darkness.
Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.
9 He has (taken away my good reputation/caused people not to honor me any more); [it is as though] he removed [MET] a crown from my head.
Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.
10 He batters me from every side, and I will soon die. He has caused me to no longer confidently expect [him to do good things for me].
Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.
11 He attacks me because he is extremely angry with me [MET], and he considers that I am his enemy.
Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.
12 [It is as though] he sends his army to attack me; they surround my tent, preparing to attack me.
Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.
13 “God has caused my brothers to abandon me, and all those who know me act like strangers to me.
Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.
14 All my relatives and good friends have left me.
Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.
15 The people who were guests in my house have forgotten me, and my female servants consider that I am a stranger or that I am a foreigner.
Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.
16 When I summon my servants, they do not answer; I plead with them to come [to help me, but they do not come].
Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.
17 My wife does not want to come close to me because my breath [smells very bad], and even my brothers detest me.
Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.
18 Even young children despise me; when I stand up [to talk to them], they laugh at me.
Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.
19 My dearest friends detest me, and those whom I love [very much] have turned against me.
Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.
20 My body is [only] skin and bones; I am barely alive [IDM].
Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.
21 [“I plead with] you, my [three] friends, pity me, because God has (struck [EUP] me with his hand/caused me to suffer greatly).
Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.
22 Why do you cause me to suffer like God does? Why do you continue to slander [MET] me?
Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?
23 “I wish/desire that someone would take these words of mine and write them permanently in a book [in order that people can read them].
Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;
24 Or else, I wish that he would carve them on a rock with (a chisel/an iron tool) in order that they would last forever.
Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:
25 But I know that the one who vindicates/defends me in court is alive, and that some day he will stand [here] on the earth [and make the final decision about whether I deserve to be punished].
Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;
26 And even after diseases have eaten away my skin, while I still have my body, I will see God.
Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.
27 I will see him myself; I will see him with my own eyes! I am overwhelmed [as I think about that]!
Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;
28 “If you three men say, ‘What more can we do to cause Job to suffer?’ and if you say, ‘He has caused his own [troubles],’
Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?
29 you should be afraid that God will punish [MTY] you; he punishes those [like you] with whom he is angry; and when that happens, you will know that there is [someone who] judges [people].”
Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.
