Job 14
1 “We humans are very frail. We live only a short time, and we experience a lot of trouble.
Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;
2 We disappear quickly, like flowers that grow from the ground quickly and then wither and die [SIM]. We are like shadows that disappear [when the sun stops shining].
Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.
3 [Yahweh, ] why do you keep watching me [to see if I am doing something that is wrong] [RHQ]? Are you wanting to take me to court to judge me?
Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.
4 People are sinners from the time when they are born; who can cause them to be sinless? No one [RHQ]!
Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?
5 You have decided how long our lives will be. You have decided how many months we will live, and we cannot live more months than the (limit/number of months) that you have decided.
Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.
6 So please stop examining us, and allow us to be alone, until/while we finish our time [here on earth], like a man finishes his work [at the end of the day].
Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.
7 If someone cuts a tree down, we hope that it will sprout again and grow new branches.
Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.
8 Its roots in the ground may be very old, and its stump may decay,
Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;
9 but if some water falls on it, it may bud/sprout and send up shoots like a young plant.
Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.
10 But when we people lose all our strength and die, we stop breathing and then we are gone [forever].
Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?
11 Just like water evaporates from the ocean, or like a riverbed dries up,
Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;
12 people [lie down and die and] do not get up again. Until the heavens disappear, people who die [EUP] do not wake up, and no one can wake them up.
Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.
13 [“Yahweh, ] I wish that you would put me safely in the place of the dead and forget about me until you are no longer angry with me. I wish that you would decide how much time I would spend there, and then remember [that] I [am there]. (Sheol h7585)
Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)
14 When we humans die, we will certainly not live again [RHQ]. If [I knew that] we would live again, I would wait patiently, and I would wait for you to release me [from my sufferings].
Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;
15 You would call me, and I would answer. You would be eager to see me, one of the creatures that you had made.
Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:
16 You would take care of [MET] me, instead of watching me to see if I would sin.
Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.
17 [It is as though the record of] my sins would be sealed in a small bag, and you would cover them up.
Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.
18 “But, just like mountains crumble and rocks fall down from a cliff,
Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;
19 and just like water slowly wears away the stones, and just like floods wash away soil, [you eventually destroy us]; you do not allow us to continue to (hope/confidently expect) [that we will keep on living].
Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.
20 You always defeat us, and then we die [EUP]. You cause our faces to look ugly after we die, and you send us away.
Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.
21 [When we die] we do not know if our sons will grow up and [do things that will cause them to] be honored. And if they become disgraced, we do not see that, [either].
Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.
22 We will feel our own pains; we will not feel anything else; we will be sorry for ourselves, not for anyone else.”
Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.
