Job 10
1 “I am tired of living. And I will not be silent and stop saying what I am complaining about. Instead, being very unhappy, I will speak [IDM].
Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;
2 I will say to God, ‘Do not say that I must be punished; instead, tell me what wrong you are saying that I have done.
Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.
3 Does it seem to be good for you to oppress me, to abandon me, whom you created, and instead, to help wicked people to do the things that they plan to do?
Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?
4 Do you understand things the way that we humans do?
Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?
5 (Do you live for only a few years, like we do?/You certainly do not live for only a few years, like we do.) [RHQ]
Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;
6 So, why do you [RHQ] continue to search for my faults? Why do you hunt for my sins?
Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;
7 You know that I am not guilty, and that no one can rescue me from your power [MTY].
Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?
8 “'With your hands you created me and shaped/formed my body; but now you are [deciding that you should not have done that, and you are] destroying me.
Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.
9 Do not forget that you made me from [a piece of] clay; are you going to cause me to become dirt again [RHQ]?
Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.
10 You certainly [RHQ] directed/controlled it when I was conceived, and you formed me inside my mother’s womb [MET].
Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?
11 You fastened my bones together with sinews, and [then] you covered them with flesh inside my skin.
Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.
12 You have caused me to be alive, and you have faithfully loved me, and you have carefully (preserved me/kept me alive).
Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.
13 “'But you (kept secret/did not reveal) what [you were planning to do to me]; I am certain that you were planning [to do] these [things to me].
Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.
14 You were watching to see if I would sin, in order that [if I sinned, ] you would refuse to forgive me.
Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.
15 If I am a wicked man, I hope/wish that terrible things will happen to me. But even if I am righteous, I still must bow my head [and feel ashamed], because I am very disgraced and feel miserable.
Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;
16 And if I am proud, you hunt me like [SIM] a lion hunts [for some animal to kill], and you act powerfully to injure me.
Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.
17 You constantly find more witnesses [to testify that I have done what is wrong], and you continually become more angry/perturbed with me. [It is as though] you are always bringing new troops to attack me.
Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.
18 “'God, why did you allow me to be born? I wish/desire that I had died before anyone [SYN] saw me.
Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;
19 [I consider that] it would have been better if I had been carried directly from my mother’s womb to the grave than for me to live.
Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.
20 [I think that] [RHQ] there are only a few days for me to remain alive; so (allow me to be alone/stop attacking me), in order that I may be a little cheerful
Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;
21 before I go to the place from which I will never return, where it is always gloomy and very dark [DOU],
Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?
22 a place of darkness and dark shadows, where [everything] is confused/disordered, where [even a small amount of] light there is like darkness (OR, there is no light, only darkness).’”
Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.
