1 Samuel 20
1 David ran away from [the] Naioth [section] of Ramah [city]. He went to Jonathan and asked him, “What have I done [to displease your father]? What did I do that was wrong? Why is he trying to kill me?”
Och David flydde ifrå Najoth i Rama, och kom och talade för Jonathan: Hvad hafver jag gjort? Hvad hafver jag misshandlat? Hvad hafver jag syndat för dinom fader, att han står efter mitt lif?
2 Jonathan replied, “My father is surely not trying to kill you! He always tells me before he does anything that he is planning. He tells me about important things and unimportant things that he plans to do. (Why would he refuse to tell me [if he were planning to kill me]?/I am sure that he would not refuse to tell me [if he were planning to kill you].) [RHQ] So what you are saying cannot be true.”
Han sade till honom: Bort det! Du skall icke dö; si, min fader gör intet, hvarken stort eller litet, det han icke uppenbarar för min öron; hvi skulle då min fader dölja detta för mig? Det skall icke gå så till.
3 Then David solemnly declared this to Jonathan: “Your father knows very well that you and I are very good friends, so he says to himself, ‘I will not tell Jonathan [what I am going to do]. If I tell Jonathan, he will be upset/distressed, [and then he will tell David].’ But just as certain as Yahweh lives and you live, I am only one step away from being killed.”
Då svor David ytterligare, och sade: Din fader vet väl, att jag hafver funnit nåde för din ögon; derföre må han tänka, Jonathan skall intet veta häraf, på det han icke skall bedröfvas deraf; sannerliga, så visst som Herren lefver, och så visst som din själ lefver, det är icke mer än ett steg emellan mig och döden.
4 Jonathan said to David, “I will do whatever you tell me to do.”
Jonathan sade till David: Jag vill göra dig allt det ditt hjerta begärar.
5 David replied, “Tomorrow we will celebrate the Festival of the New Moon. I always eat with the king at that festival. But tomorrow I will hide in the field, and I will stay there for one night. I will stay there until the evening of the day after tomorrow.
David sade till honom: Si, i morgon är nymånad, att jag skall sitta till bords med Konungen; så låt mig betämma, att jag gömmer mig på markene allt intill aftonen på tredje dagen.
6 If your father asks why I am not there at the festival, say to him, ‘David requested me to allow him to go to his home in Bethlehem, where his family will offer the sacrifice that they offer [during this festival] every year.’
Om din fader frågar efter mig, så säg: David bad mig, att han måtte löpa till sin stad BethLehem; förty det är ett årligit offer allo slägtene.
7 If your father says ‘That is okay’, then I know I will be safe. But if he becomes extremely angry, you will know that he is determined to harm me.
Är det så, att han säger: Det är godt; så står det väl med dinom tjenare; varder han ock vred, så varder du väl märkandes, att han hafver ondt i sinnet.
8 Please be kind to me. Yahweh heard you when you made a solemn agreement with me [that you and I will always be loyal friends]. If I deserve to be punished [MTY], kill me yourself. I do not want [RHQ] you to allow your father to punish [IDM] me.”
Så gör nu barmhertighet med dinom tjenare; ty du hafver med mig dinom tjenare gjort ett förbund i Herranom; är ock någor missgerning i mig, så dräp du mig, och låt mig icke komma inför din fader.
9 Jonathan replied, “I will never do that! But if I find out that my father is determined to harm/kill you, I will certainly warn you.” [RHQ]
Jonathan sade: Bort det ifrå dig, att jag skulle märka, att min fader hade i sinnet göra dig ondt, och jag icke skulle det säga dig.
10 David asked him, “How will I find out if your father answers you harshly?”
David sade: Ho skall säga mig det, om din fader svarar dig något hårdt?
11 Jonathan replied, “Come with me. We will go out into the field.” So they went together out into the field.
Jonathan sade till David: Kom, låt oss gå ut på markena; och de gingo både ut på markena.
12 There Jonathan said to David, “I promise this while Yahweh, the God whom we Israelis [worship], is listening: At this time the day after tomorrow, I will find out what my father [is thinking about you]. If he is saying good things about you, I will certainly send a message to you to tell that to you [RHQ].
Och Jonathan sade till David: Herre Israels Gud, om jag utfrågar af minom fader i morgon och öfvermorgon, att det står väl till med David, och jag icke sänder till dig, och uppenbarar det för din öron;
13 But if he is planning to hurt/kill you, I will enable you to know [IDM] that, and enable you to go away safely. I desire that Yahweh will punish me severely if I do not do that [for you]. I desire/hope that Yahweh will be with you [and help you] like he has helped my father.
Så göre Herren det och det med Jonathan; men om minom fader täckes det ondt är emot dig, så vill jag ock uppenbara det för din öron, och släppa dig, att du går dina färde med frid; och Herren vare med dig, såsom han med minom fader vant hafver.
14 But while I am still alive, please be kind to me in the same way that Yahweh is kind to me, and do not kill me [when you become king].
Gör jag det icke, så gör du inga Herrans barmhertighet med mig, så länge jag lefver, ej heller när jag dör.
15 But [if I die, ] never stop being kind to my family, [even] after Yahweh has gotten rid of all your enemies all over the earth.”
Och när Herren utrotar Davids fiendar, hvar och en utaf landet, så tag icke du dina barmhertighet bort ifrå mitt hus till evig tid.
16 [David agreed]. So Jonathan made a solemn agreement with David. And he said, “I hope/desire that Yahweh will get rid of all your enemies.”
Alltså gjorde Jonathan ett förbund med Davids hus, och sade: Herren kräfve det utaf Davids fiendars händer.
17 And Jonathan requested David to repeat his solemn promise to be his close friend, because Jonathan loved David as much as he loved himself.
Och Jonathan sade ytterligare, och svor David, så kär hade han honom; ty han hade honom så kär, som sina själ.
18 Then Jonathan said, “Tomorrow we will celebrate the Festival of the New Moon. When you are not sitting at your place when we eat, my father will (miss you/see that you are not there).
Och Jonathan sade till honom: I morgon är nymånad, så varder väl frågadt efter dig; ty man varder dig saknandes, der du plägar sitta.
19 The day after tomorrow, in the evening, go to the place where you hid before. Wait by the pile of stones.
På tredje dagen kom med hast neder, och gack uti något rum, der du kan gömma dig på söknedagenom, och sätt dig vid den stenen Asel;
20 I will come out and shoot three arrows as though I were trying to shoot at a target. [The arrows will hit the ground] close to the pile of stones.
Så vill jag skjuta tre pilar utmed honom, såsom jag sköte till ett mål.
21 Then I will send a boy to bring the arrows back to me. If you hear me say to him, ‘They are closer to me’, then as surely as Yahweh lives, you will know that everything is fine, [and that Saul will not kill you].
Och si, jag vill sända drängen: Gack och tag igen pilen; om jag säger till drängen: Si, pilarna ligga hitut bak dig, tag upp dem; så kom, ty det är frid, och är ingen fara, så visserliga som Herren lefver.
22 But if I tell him, ‘The arrows are farther away’, you will know that you must leave immediately, because Yahweh wants you to run away.
Men om jag säger till drängen: Si, pilarna ligga bort bätter fram för dig; så gack dina färde, ty Herren hafver låtit dig gå.
23 I hope/desire that Yahweh will watch you and me and enable us to never forget what we have promised each other.”
Och hvad du och jag med hvarannan talat hafve, Herren vare emellan mig och dig i evig tid.
24 So David went and hid in the field. When the Festival of the New Moon started, the king sat down to eat.
Så gömde David sig i markene; och då nymånaden kom, satte Konungen sig till bords till att äta.
25 He sat where he usually sat, close to the wall. Jonathan sat across from him, and Abner [the army commander] sat next to Saul. But no one was sitting in the place where David [usually sat].
Då nu Konungen hade satt sig i sitt rum, såsom han tillförene var van, utmed väggene, stod Jonathan upp; och Abner satte sig vid Sauls sido; och man saknade David i hans rum.
26 On that day, Saul did not say anything about David, because he was thinking, “Something must have happened that caused David to become unacceptable [to worship God].”
Och Saul talade den dagen intet; ty han tänkte, honom är något vederkommet, att han icke är ren.
27 But the next day, when David was not sitting at the place where he usually sat, Saul asked Jonathan, “Why has that son of Jesse not been here to eat with us yesterday and today?”
På den andra nymånadsdagenom, då man saknade David i hans rum, sade Saul till sin son Jonathan: Hvi är icke Isai son kommen till bords, hvarken i går eller idag?
28 Jonathan replied, “David earnestly requested me that I permit him to go to Bethlehem.
Jonathan svarade Saul: Han bad mig, att han skulle gå till BethLehem;
29 He said, ‘Please allow me to go, because our family is going to offer a sacrifice. My [older] brother insisted that I be there. So please allow me to go to be with my [older] brothers.’ [I allowed David to go], and that is the reason that he is not here eating with you.”
Och sade: Låt mig gå, förty vår slägt skall offra i stadenom, och min broder hafver sjelf budit mig; hafver jag nu funnit nåd för din ögon, så vill jag dit, och se mina bröder; derföre är han icke kommen till Konungens bord.
30 Saul was (furious/very angry) with Jonathan. He yelled at him, “You stupid bastard [EUP]! I know that you are being loyal to that son of Jesse. By doing that, you will bring shame to yourself and to your mother.
Då vardt Saul vred på Jonathan, och sade: Du skalk och bofve, jag vet väl, att du hafver utvalt Isai son, dig och dine slemma moder till skam.
31 As long as Jesse’s son is living, you will never become the king, and you will never rule over a kingdom! So now, summon David, and bring him to me. He must be executed!”
Ty så länge Isai son lefver på jordene, varder hvarken du eller ditt rike beståndandes. Så sänd nu, och låt hemta honom hit till mig; ty han måste dö.
32 Jonathan asked his father, “Why should David be executed? What wrong has he done?”
Jonathan svarade sinom fader Saul, och sade till honom: Hvi skall han dö? Hvad hafver han gjort?
33 Then Saul threw his spear at Jonathan in order to kill him, [but the spear did not hit him]. So Jonathan knew that his father really wanted to kill David.
Då sköt Saul spjutet efter honom, att han måtte skjutit honom igenom. Då märkte Jonathan, att alldeles var beslutet med hans fader, att han ville dräpa David;
34 Jonathan was very angry, and he left the room. On that second day of the festival, he refused to eat anything. He was disgusted about what his father had done, and he was worried about David.
Och stod upp ifrå bordet ganska vred, och åt på den samma andra nymånadsdagenom intet bröd; ty han vardt bedröfvad om David, efter hans fader hade så beskämt honom.
35 The following morning Jonathan went out to the field to give a message to David, like he had agreed that he would do. He took a young boy with him.
Om morgonen gick Jonathan ut i markena, såsom han hade öfverens varit med David; och en liten dräng med honom.
36 Jonathan said to the boy, “Run and find the arrows that I shoot.” The boy started running, and Jonathan shot an arrow ahead of the boy.
Och han sade till drängen: Löp och hemta mig pilarna upp igen, som jag skjuter; då drängen lopp, sköt han en pil öfver honom.
37 When the boy ran to the place where the arrow hit the ground, Jonathan called out, “The arrow is further away!” [RHQ]
Och då drängen kom på det rummet, dit Jonathan hade skjutit pilarna, ropade Jonathan efter honom, och sade: Pilen ligger bätter fram för dig;
38 Then he shouted to the boy, “Act quickly; do not wait! Do not stop!” The boy picked up the arrow and brought it back to Jonathan.
Och ropade än en tid efter honom: Skynda dig full snart, statt icke stilla. Då hemtade drängen Jonathan pilarna upp, och bar dem till sin herra.
39 But the boy did not understand the meaning of what Jonathan had said; only Jonathan and David knew.
Och drängen visste intet hvad på färde var; allenast Jonathan och David visste det.
40 Then Jonathan gave his bow and arrows to the boy and told him, “Go back to the town.”
Då fick Jonathan sinom dräng sin vapen, och sade till honom: Gack, och bär in i staden.
41 When the boy left, David came out from the south side of the pile of stones behind which he had been hiding. He went to Jonathan and bowed [in front of Jonathan] three times, with his face touching the ground. Then David and Jonathan kissed each other [on the cheek/neck], and they cried together. But David cried more than Jonathan.
Då drängen var ingången, stod David upp af rummet på södra sidone, och föll på sitt ansigte till jordena, och tillbad tre resor; och de kysste hvarannan, och greto tillhopa, ju David aldramest.
42 Jonathan said to David, “May things go well for you as you go. Yahweh has heard what we solemnly promised to always do for each other, and what we said that our descendants must do for each other.” Then David left, and Jonathan went back to the town.
Och Jonathan sade till David: Gack med frid, hvad vi både svorit hafve i Herrans Namn och sagt: Herren vare emellan mig och dig, emellan min säd och din säd, till evig tid. Och han stod upp, och gick sin väg; men Jonathan gick i staden igen.
