Job 30
1 And now - they have laughed on me [people] young more than me to days whom I rejected fathers their to put with [the] dogs of flock my.
Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
2 Also [the] strength of hands their why? to me on them it had perished vigor.
Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
3 In poverty and in hunger barren the [ones who] gnaw a dry region yesterday of ruin and desolation.
De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
4 Those [who] pluck off mallow on bush[es] and [the] root of broom plants [for] food their.
De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
5 From [the] community they are driven away people shout on them like thief.
Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
6 On [the] slope of wadis to dwell holes of [the] ground and rocks.
Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
7 Between bushes they bray under nettle[s] they are joined together.
Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
8 Sons of a fool also sons of not a name they have been scourged from the land.
De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
9 And now taunt song their I have become and I have become for them a word.
Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
10 They abhor me they are distant from me and from face my not they have withheld spittle.
De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
11 For (string my *Q(K)*) he has loosened and he has afflicted me and [the] halter from before me they have sent away.
Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
12 On [the] right [side] a brood they arise feet my they have sent away and they have piled up on me [the] paths of disaster their.
På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
13 They have torn down pathway my to destruction my they benefit not a helper [belongs] to them.
De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
14 Like a breach wide they come under devastation they have rolled themselves.
De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
15 It has been turned on me sudden terror it pursues like the wind dignity my and like a cloud it has passed away prosperity my.
Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
16 And now on me it pours itself out life my they seize me days of affliction.
Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
17 Night bones my he has pierced from on me and gnawing [pains] my not they rest!
Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
18 With greatness of strength it disguises itself clothing my like [the] mouth of tunic my he girds about me.
Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
19 He has thrown me to the mud and I have become like like dust and ash[es].
Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
20 I cry for help to you and not you answer me I have stood and you have considered carefully me.
Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
21 You change yourself into [one] cruel to me with [the] might of hand your you are hostile to me.
Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
22 You lift up me to [the] wind you make ride me and you dissolve me (success. *Q(K)*)
Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
23 For I know death you will bring me and a house of appointed meeting for every living [thing].
Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
24 Surely not on a heap of ruins anyone stretches out a hand or in disaster his to them a cry for help.
Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
25 Not did I weep for [the] hard of day was it grieved? self my for the needy [person].
Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
26 If good I waited for and it came evil and I waited for light and it came darkness.
Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
27 Inward parts my they have been made to boil and not they have been still they have confronted me days of affliction.
Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
28 Being dark I have gone about with not sun I have stood in the assembly I cry out for help.
Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
29 A brother I have become of jackals and a companion of daughters of an ostrich.
Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
30 Skin my it has become black from on me and bone my it has burned from heat.
Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
31 And it has become mourning harp my and flute my [the] sound of weepers.
Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
