Romans 9
1 Truth, say I, in Christ, I utter no falsehood, —my conscience bearing witness with me in the Holy Spirit, —
Jag säger sanningen i Christo, och ljuger icke; som mitt samvete bär mig der vittne till i dem Helga Anda;
2 That I have great grief and incessant travail in my heart;
Att jag hafver ena stora sorg, och idkeliga pino i mitt hjerta.
3 For I could have wished to be accursed, even I myself, from the Christ, in behalf of my brethren my kinsmen according to the flesh; —
Ty jag hafver sjelfver önskat mig bortkastad ifrå Christo, för mina bröders skull, som mig köttsliga skylde äro;
4 Who, indeed, are Israelites, whose are the sonship, and the glory, and the covenants, and the legislation, and the divine service, and the promises,
Hvilke äro af Israel, hvilkom barnaskapet tillhörer, och härligheten, och förbundet, och lagen, och Gudstjensten, och löften;
5 Whose are the fathers, and of whom is the Christ—according to the flesh—he who is over all, God, blessed unto the ages. Amen. (aiōn g165)
Hvilkas äro fäderna, der Christus af födder är, på köttsens vägnar; hvilken är Gud öfver all ting, lofvad evinnerliga. Amen. (aiōn g165)
6 It is not, however, as though the word of God had failed; for, not all they who are of Israel, the same are Israel.
Detta säger jag icke fördenskull, att Guds ord äro omintet vorden; ty de äro icke alle Israeliter, som äro af Israel;
7 Neither, because they are seed of Abraham, are all children, —but, In Isaac, shall there be called unto thee a seed.
Icke äro de heller alle söner, att de äro Abrahams säd; utan i Isaac skall dig kallas säden;
8 That is—not the children of the flesh, the same are children of God; but, the children of the promise, are reckoned as a seed.
Det är: Icke äro de Guds barn, som äro barn efter köttet, utan de som äro barn efter löftet, de varda räknade för säd.
9 For, of promise, is this word—According to this season, will I come, and Sarah shall have a son.
Ty detta är löftesordet: Jag skall komma i denna tiden; och Sara skall hafva en son.
10 And, not only so, but, when, Rebekah also, was with child, of one—Isaac our father, —
Och icke allenast det; utan ock Rebecka vardt en gång hafvandes af Isaac, vårom fader.
11 They, in fact, not being yet born, nor having practised anything good or bad, —in order that the purpose of God by way of election might stand, —not by works but by him that was calling,
Ty förr än barnen voro född, och hade hvarken godt eller ondt gjort (på det Guds uppsåt skulle blifva ståndandes efter utkorelsen, icke för gerningarnas skull, utan af kallarens nåde),
12 It was said unto her—The elder, shall serve the younger;
Vardt denne sagdt: Den större skall tjena dem mindre;
13 Even as it is written—Jacob, have I loved, but, Esau, have I hated.
Såsom skrifvet är: Jacob älskade jag men Esau hatade jag.
14 What, then, shall we say? Is there injustice with God? Far be it!
Hvad vilje vi då säga? Är Gud orättfärdig? Bort det.
15 For, unto Moses, he saith—I will have mercy upon whomsoever I can have mercy, and I will have compassion upon whomsoever I can have compassion.
Ty han säger till Mosen: Hvilkom jag är nådelig, honom är jag nådelig; och öfver hvilken jag förbarmar mig, öfver honom förbarmar jag mig.
16 Hence, then, it is nor of him that wisheth nor of him that runneth, but of the mercy-shewing God.
Så står det nu icke till någors mans vilja eller lopp, utan till Guds barmhertighet.
17 For the Scripture saith unto Pharaoh—Unto this end, have I raised thee up, that I may thus shew in thee my power, and that I may declare my name in all the earth.
Ty Skriften säger till Pharao: Dertill hafver jag uppväckt dig, att jag skall bevisa mina magt på dig; och att mitt Namn skall varda förkunnadt i all land.
18 Hence, then, —on whom he pleaseth, he hath mercy, and, whom he pleaseth, he doth harden.
Så förbarmar han nu sig öfver hvem han vill, och hvem han vill, förhärdar han.
19 Thou wilt say to me, then—Why longer findeth he fault? For, his purpose, who hath withstood?
Så må du säga till mig: Hvad skyllar han då oss? Ho kan stå emot hans vilja?
20 O man! Who, nevertheless, art, thou, that art answering again unto God? Shall the thing formed say unto him that formed it—Why didst thou make me thus?
O menniska, ho äst du som vill träta med Gud? Icke säger det ting, som gjordt är, till sin mästare: Hvi hafver du gjort mig sådana?
21 Or hath not the potter a right over the clay—out of the same lump, to make some, indeed, into a vessel for honour, and some for dishonour?
Hafver icke en pottomakare magt att göra af en klimp ett kar till heder, och det andra till vanheder?
22 And, if God—wishing to shew his anger and to make known his power—bare, in much patience, with vessels of anger already fitted for destruction,
Derföre, då Gud ville låta se vredena, och kungöra sina magt, hafver han med stor tålsamhet lidit vredsens kar, som äro tillredd till fördömelse;
23 In order that he might make known the riches of his glory upon vessels of mercy which he prepared beforehand for glory, —
På det han skulle kungöra sina härlighets rikedom på barmhertighetenes kar, som han hafver tillredt till härlighet;
24 Whom he also called, even us, not only from among Jews, but also from among the nations, [what then?]
Hvilka han ock kallat hafver, nämliga oss, icke allenast af Judomen, utan ock af Hedningomen;
25 As also in Hosea he saith—I will call the not-my-people, My people, and the not-beloved, beloved,
Såsom han ock säger genom Oseas: Det som icke var mitt folk, det skall jag kalla mitt folk; och den mig intet kär var, skall jag kalla min kära.
26 And it shall be—in the place where it was said [to them]—not my people are, ye! there, shall they be called—Sons of a Living God.
Och det skall ske, att der som hafver varit sagdt till dem: I ären icke mitt folk; der skola de varda kallade lefvandes Guds barn.
27 Isaiah, moreover, exclaimeth over Israel—Though the number of the sons of Israel be as the sand of the sea, the remnant, shall be saved;
Men Esaias ropar för Israel: Om talet på Israels barn än vore som sanden i hafvet, så skola dock de igenlefde varda salige.
28 For, a complete and concise account, will the Lord make upon the earth.
Ty han skall väl låta förderfva dem, och dock likväl stilla det förderfvet till rättfärdighet; ty Herren skall stilla förderfvet på jordene.
29 And, even as Isaiah hath before said, —If, the Lord of hosts, had not left us a seed, as Sodom, had we become, and, as Gomorrha, had we been made like.
Och såsom Esaias sade tillförene: Hade icke Herren Zebaoth igenleft oss säd, då hade vi varit såsom Sodoma, och lika som Gomorra.
30 What, then, shall we say? That, they of the nations, who were not in pursuit of righteousness, have laid hold of righteousness, —a righteousness, however, which is by faith;
Hvad vilje vi då säga? Det säge vi: Hedningarna, som icke farit hafva efter rättfärdighetene, de hafva fått rättfärdigheten; den rättfärdighet menar jag, som af trone kommer.
31 Whereas, Israel, though in pursuit of a law of righteousness, unto a law, have not attained.
Men Israel, som for efter rättfärdighetenes lag, kom icke till rättfärdighetenes lag.
32 Wherefore? Because, not by faith but as by works, [have they sought it]: they have stumbled at the stone of stumbling,
Hvarföre? Derföre att de icke sökte det af trone, utan såsom af lagsens gerningar; ty de stötte sig på förtörnelsestenen;
33 Even as it is written—Lo! I lay in Zion, a stone to strike against and a rock to stumble over, and, he that resteth faith thereupon, shall not be put to shame.
Såsom skrifvet är: Si, jag lägger i Zion en förtörnelsesten, och ena förargelseklippo: och hvar och en som tror på honom, skall icke komma på skam.
