Romans 11
1 I say, then—Hath God cast off his people? Far be it! For, I also, am an Israelite, —of the seed of Abraham, of the tribe of Benjamin:
Så säger jag nu: Hafver Då Gud bortkastat sitt folk? Bort det; ty jag är ock en Israelit, af Abrahams säd, af BenJamins slägte.
2 God hath not cast off his people, whom he fore approved. Or know ye not, in [the account of] Elijah what the scripture saith, when he intercedeth with God against Israel?
Gud hafver icke bortkastat sitt folk, som han hade föresett tillförene. Eller veten I icke hvad Skriften säger om Elias? huru han går fram för Gud emot Israel, och säger:
3 Lord! Thy prophets, have they slain, thine altars, have they overthrown, and, I, am left alone, and they are seeking my life!
Herre, de hafva dräpit dina Propheter, och hafva slagit ned din altare; och jag är allena igenblifven, och de fara efter mitt lif.
4 But what saith unto him the response? I have left for myself seven thousand men, who, indeed, have not bowed a knee unto Baal.
Men hvad säger honom Guds svar? Jag hafver mig igenleft sjutusend män, som icke hafva böjt sin knä för Baal.
5 Thus, then, in the present season also, a remnant, by way of an election of favour, hath come into being.
Så är det ock i denna tiden med de igenlefda, efter nådenes utkorelse.
6 If, however, by favour, no longer of works; else, favour, no longer proveth to be favour!
Är det nu af nåd, så är det icke af gerningom; annars vore nåd icke nåd; är det ock af gerningom, så är det nu icke nåd; annars är gerning icke gerning.
7 What then? That which Israel seeketh after, the same, it hath not obtained: —the election, however, have obtained it, and, the rest, have been hardened; —
Huru äret då? Det Israel söker, det får han icke; men utkorelsen får det; de andre äro förblindade;
8 Even as it is written—God hath given unto them a spirit of stupor, —eyes not to see, and ears not to hear, —until this very day;
Såsom skrifvet är: Gud hafver gifvit dem en förbittrad anda; ögon, att de icke se skola, och öron, att de icke höra skola allt härtilldags.
9 And, David, saith—Let their table be turned into a snare, and into gin, and into a trap, and into a recompense unto them,
Och David säger: Låt deras bord varda en snaro, och till bekajelse, och till förargelse, och dem till deras rätta lön.
10 Darkened be their eyes, not to see, and, their back, do thou continually bow down.
Varde deras ögon förblindad, att de icke se; och böj deras rygg alltid.
11 I say then—Did they stumble in order that they might fall? Far be it! But, by their fall, salvation [hath come] unto the nations, to the end of provoking them to jealousy.
Så säger jag nu: Hafva de då fördenskull stött sig, att de skulle falla? Bort det; men af deras fall hände Hedningomen salighet, på det att han dermed skulle uppväcka dem till nit.
12 If, moreover, their fall, is the riches of a world, and their loss, the riches of nations, how much rather their fullness?
Är nu deras fall verldenes rikedom, och deras förminskelse är Hedningarnas rikedom; huru mycket mer deras fullhet?
13 Unto you, however, am I speaking, —you of the nations; inasmuch, indeed, then, as, I, am an apostle to the nations, my ministry, I glorify,
Eder Hedningomen säger jag: Efter det jag är Hedningarnas Apostel, prisar jag mitt ämbete;
14 If by any means I may provoke to jealousy my own flesh, and save some from among them; —
Om jag kunde någorledes uppväcka dem, som mitt kött äro, till nit, och göra några saliga af dem.
15 For, if, the casting away of them, hath become the reconciling of a world, what shall, the taking of them in addition, be, but life from among the dead?
Ty om deras bortkastelse är verldenes försoning, hvad blifver Då deras upptagelse annat än lif ifrå de döda?
16 If, moreover, the first fruit [is] holy, the lump [shall be] also; and, if the root [is] holy, the branches [shall be] also.
Är förstlingen helig, så är ock väl hele degen helig och om roten är helig, så äro ock qvistarna helige.
17 If, however, some of the branches, have been broken out, and, thou, being a wild olive hast been grafted in among them, and hast become a joint partaker of the root of the fatness of the olive,
Om nu någre af qvistarna äro afbrutne, och du, som var ett vildoljoträ, blef der inympad igen, och äst vorden delaktig af oljoträns rot och fetma;
18 Be not boasting over the branches! Howbeit, if thou boast, it is not, thou, that bearest the root, but the root, thee!
Så beröm dig icke emot qvistarna. Om du berömmer dig, så bär ju icke du rotena, utan roten bär dig.
19 Thou wilt say, then—Branches were broken out in order that, I, might he grafted in.
Så säger du då: Qvistarna äro afbrutne, på det jag skulle inympas.
20 Well: by their want of faith, they have been broken out, —and, thou, by thy faith, dost stand!—Regard not lofty things, but be afraid;
Sant säger du; de äro afbrutne för otrones skull; men du äst ståndandes genom trona; var icke för stolt i ditt sinne, utan var i räddhåga.
21 For, if, God, hath not spared, the natural branches, neither, thee, will he spare!
Ty hafver Gud de naturliga qvistar icke skonat, se till, att han icke heller skonar dig.
22 See, then, the kindness and the severity of God: upon them who have fallen, severity, —but, upon thee, the kindness of God, if thou abide still in the kindness, —otherwise, thou also, shalt he cut out;
Så se nu här Guds godhet och stränghet; strängheten på dem som föllo, och godheten på dig, så framt du blifver i godhetene; annars varder du ock afhuggen;
23 Whereas, they also, unless they abide still in their want of faith, shall be grafted in, for God is, able, again to engraft them!
Och de inympas igen, om de icke blifva i otrone; ty Gud är mägtig åter inympa dem.
24 For, if, thou, out of the naturally wild olive was cut out, and, beyond nature, hast been engrafted into the good olive, how much rather, shall these, the natural [branches] be engrafted into their own olive tree?
Ty äst du af ett naturligit vildoljoträ afhuggen, och förutan naturen inympad uti ett sannskyldigt oljoträ; huru mycket mer måga de, som naturlige qvistar äro, inympas uti sitt eget oljoträ?
25 For I wish not, ye should be ignorant, brethren, of this sacred secret, lest within yourselves ye be presumptuous, that, a hardening in part, hath befallen Israel, until, the full measure of the nations, shall come in;
Käre bröder, jag vill icke fördölja eder denna hemlighet, på det I icke skolen högmodas vid eder sjelfva, att blindheten är Israel endels vederfaren, tilldess Hedningarnas fullhet inkommen är;
26 And, so, all Israel shall be saved: even as it is written—There shall have come out of Zion the Deliverer, —He will turn away ungodliness from Jacob;
Och så varder hele Israel salig; såsom skrifvet är: Af Zion skall den komma som fria skall, och afvända ogudaktigheten af Jacob.
27 And, this, for them, is the covenant from me, as soon as I take away their sins.
Och detta är mitt Testament med dem, då jag borttager deras synder.
28 As touching the joyful-message, indeed, they are enemies for your sake, but, as touching the election, beloved for their father’s sake;
Efter Evangelium håller jag dem för ovänner, för edra skull; men efter utkorelsen hafver jag dem kär, för fädernas skull.
29 For, not to be regretted, are the gifts and the calling of God: —
Ty Guds gåfvor och kallelse äro sådana, att han kan dem icke ångra.
30 For, just as, ye, at one time had not yielded unto God, and yet now have received mercy by their refusal to yield,
Ty såsom ock I fordom icke trodden på Gud, och hafven dock nu öfver deras otro fått barmhertighet;
31 So, these also, have now refused to yield, by your own mercy, in order that, themselves also, should now become objects of mercy;
Så hafva ock nu de icke velat tro på den barmhertighet, som eder vederfaren är, att dem måtte ock barmhertighet vederfaras.
32 For God hath shut up all together, in a refusal to yield, in order that, upon all, he may bestow mercy. (eleēsē g1653)
Ty Gud hafver allt beslutit under otro, på det han skall förbarma sig öfver alla. (eleēsē g1653)
33 Oh! the depth of the riches and wisdom and knowledge of God! How unsearchable his judgments! and untraceable his ways!
O! hvilken djuphet af den rikedom, som är både i Guds visdom och kunskap; huru obegripelige äro hans domar, och oransakelige hans vägar.
34 For who hath come to know the mind of the Lord? Or who hath become his counselor?
Ty ho hafver känt Herrans sinne? Eller ho hafver varit hans rådgifvare?
35 Or who hath first given unto him, and it shall be recompensed to him again?
Eller ho hafver gifvit honom något tillförene, det honom skall betaladt varda?
