Psalms 78
1 An Instructive Psalm. Asaph’s. Give ear, O my people, to mine instruction, Bend your ear to the sayings of my mouth;
En sång av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning; böjen edra öron till min muns ord.
2 I will open, in a parable, my mouth, I will pour forth enigmas out of antiquity; —
Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara förborgade ting ifrån fordom.
3 Which we have heard, and come to know, And, our fathers, have recounted to us;
Vad vi hava hört och känna, och vad våra fäder hava förtäljt för oss,
4 We will not withhold [them] from their children, To a later generation, recounting the praises of Yahweh, Even his might and his wonders which he wrought;
det vilja vi icke dölja för deras barn; för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort.
5 When he set up a testimony in Jacob, And, a law, appointed in Israel, —Which he commanded our fathers, That they might make them known to their children;
Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob och stiftade en lag i Israel; han påbjöd den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn.
6 To the end, A later generation, might come to know, Children who should be born, Who should arise, and recount [them] to their children;
Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.
7 That they might set, in Elohim, their confidence, —And not forget the doings of El, But, his commandments, might observe;
Då skulle de sätta sitt hopp till Gud och icke förgäta Guds verk, utan taga hans bud i akt.
8 And not become, like their fathers, a generation stubborn and rebellious, —A generation that fixed not their heart, Neither was their spirit, faithful with GOD.
Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder, ett gensträvigt och upproriskt släkte, ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt, och vars ande icke var trofast mot Gud.
9 The sons of Ephraim—armed bowmen, Turned in the day of battle;
Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag.
10 They kept not the covenant of God, And, in his law, refused to walk;
De höllo icke Guds förbund, och efter hans lag ville de ej vandra.
11 And forgat His doings, And his wonders which he had showed them:
De glömde hans gärningar och de under han hade låtit dem se.
12 In presence of their fathers, wrought he, wondrously, —In the land of Egypt—the field of Zoan:
Ja, inför deras fäder hade han gjort under, i Egyptens land, på Soans mark.
13 He clave the sea, and caused them to pass through, And reared up the waters like a mound;
Han klöv havet och lät dem gå därigenom och lät vattnet stå såsom en hög.
14 And led them, by a cloud, in the daytime, And all the night, by a light of fire;
Han ledde dem om dagen med molnskyn, och hela natten med eldens sken.
15 He used to cleave rocks in the desert, And let them drink as out of mighty deeps;
Han klöv sönder klippor i öknen och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav.
16 And he brought forth streams out of the cliff, And caused waters to flow down, like rivers.
Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan och vatten flyta ned såsom strömmar.
17 But again, once more sinned they against him, Resisting the Most High in a land of drought:
Likväl syndade de allt framgent mot honom och voro gensträviga mot den Högste, i öknen.
18 They put GOD to the proof in their heart, By asking food to their mind:
De frestade Gud i sina hjärtan, i det de begärde mat för sin lystnad.
19 Yea they spake against Elohim, —They said, Can GOD prepare a table in the desert?
Och de talade mot Gud, de sade: "Kan väl Gud duka ett bord i öknen?
20 Lo! he hath smitten a rock, And waters, have gushed out, Yea, torrents, have rushed along, —Food also, can he give? Or provide flesh for his people?
Se, visst slog han klippan, så att vatten flödade och bäckar strömmade fram, men kan han ock giva bröd eller skaffa kött åt sitt folk?"
21 Therefore, Yahweh hearkened, and became wroth, —And, a fire, was kindled against Jacob, Moreover also, anger, mounted against Israel;
Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det; och eld upptändes i Jakob, jag, vrede kom över Israel,
22 Because, They believed not in God, Nor trusted in his salvation;
eftersom de icke trodde på Gud och ej förtröstade på hans frälsning.
23 Though he had commanded the skies above, And, the doors of the heavens, had opened;
Och han gav befallning åt skyarna i höjden och öppnade himmelens dörrar;
24 And had rained on them manna to eat, And, the corn of the heavens, had given to them:
han lät manna regna över dem till föda, och korn från himmelen gav han dem.
25 The food of the mighty, each one did eat, Nourishment, sent he them to the full;
Änglabröd fingo människor äta; han sände dem mat till fyllest.
26 He let loose an east wind in the heavens, Then guided he, in his might, a south wind;
Han lät östanvinden fara ut på himmelen, och genom sin makt förde han sunnanvinden fram.
27 And rained upon them flesh as the dust, And, like the sand of the seas, birds of wing;
Och han lät kött regna över dem såsom stoft, bevingade fåglar såsom havets sand;
28 And let them fall in the midst of their camp, —Round about their habitations.
han lät det falla ned i sitt läger, runt omkring sin boning.
29 So they did eat and were abundantly filled, When, what they longed for, he had brought them: —
Då åto de och blevo övermätta; han lät dem få vad de hade lystnad efter.
30 They had not turned away from what they had longed for, Yet was their food in their mouth,
Men ännu hade de icke stillat sin lystnad, ännu var maten i deras mun,
31 When, the anger of God, mounted against them, And he slew of their vigorous youths, And, the choice young men of Israel, caused he to bow down in death.
då kom Guds vrede över dem; han sände död bland deras ypperste och slog ned Israels unga män.
32 For all this, sinned they still, And believed not in his wonders;
Likväl syndade de alltjämt och trodde icke på hans under.
33 So he ended, in a breath, their days, And their years, in a sudden terror!
Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse och deras år i plötslig undergång.
34 If he slew [of] them, then they sought him, Yea they turned, and did earnestly seek GOD;
När han dräpte folket, frågade de efter honom och vände om och sökte Gud.
35 And remembered that, Elohim, was their rock, Yea, EL Most High, their Redeemer:
De tänkte då på att Gud var deras klippa, och att Gud den Högste var deras förlossare;
36 So they spake him fair with their mouth, And, with their tongue, did promise him falsely;
och de talade inställsamt för honom med sin mun och skrymtade för honom med sin tunga.
37 But, their heart, was not fixed with him, Nor were they trusty in his covenant:
Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom, och de voro icke trogna i hans förbund.
38 Yet, he, full of compassion, would put a propitiatory-covering over iniquity, and not destroy, —Yea, many a time, turned he back his anger, And would not stir up all his wrath.
Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning, och han vill icke fördärva. Därför avvände han ofta sin vrede och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram.
39 So then he remembered, That, Flesh, they were, A Wind departing, that returneth not.
Ty han tänkte därpå att de voro kött, en vind som far bort och icke kommer åter.
40 How often they, Resisted him in the desert, Vexed him, in the waste:
Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken!
41 Yea they again put GOD to the test, And, to the Holy One of Israel, caused they sorrow:
Ja, de frestade Gud allt framgent och förtörnade Israels Helige.
42 They remembered not his hand—The day, When he ransomed them from the adversary;
De betänkte icke vad hans hand hade uträttat på den tid då han förlossade dem från ovännen,
43 When he set, in Egypt, his signs, And his wonders, in the plain of Zoan;
då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark.
44 When he turned, into blood, their Nile-streams, And, their own rivers, could they not drink;
Där förvandlade han deras strömmar till blod, så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten;
45 He sent among them, The gad-fly, and it devoured them, And the frog, and it despoiled them;
han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem, och paddor, som voro dem till fördärv.
46 When he gave to the corn-locust their produce, And their toil, to the swarming locust;
Han gav deras gröda åt gräsmaskar och deras arbetes frukt åt gräshoppor;
47 He killed, with hail, their vine, And their sycomores, with frost:
han slog deras vinträd med hagel och deras fikonträd med hagelstenar;
48 When he gave up, to hail-storms, their beasts, And their cattle, to pestilent fevers;
han gav deras husdjur till pris åt hagel och deras boskap åt ljungeldar.
49 He sent among them the heat of his anger, Wrath and indignation and distress, —A mission of messengers of misfortune:
Han sände över dem sin vredes glöd, förgrymmelse och ogunst och nöd, en skara av olycksänglar.
50 He leveled a path for his anger, Withheld not, from death, their soul, But, their life—to the pestilence, he delivered:
Han gav fritt lopp åt sin vrede; han skonade icke deras själ från döden, utan gav deras liv till pris åt pesten.
51 So he smote, Every first-born in Egypt, The beginning of their strength, in the tents of Ham;
Och han slog allt förstfött i Egypten, kraftens förstling i Hams hyddor.
52 And he set forth, like sheep, his people, And guided them, like a flock in the desert;
Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen.
53 Yea he led them securely, and they dreaded not, And, their enemies, the sea did cover.
Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta; men deras fiender övertäcktes av havet.
54 Then brought he them within his own holy bounds, The mountain-range, which his right hand made his own:
Och han lät dem komma till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade förvärvat.
55 So he drave out, before them, [whole] nations, And allotted them, by line, an inheritance, And caused to dwell, in their own homes, the tribes of Israel.
Han förjagade hedningarna för dem och gav dem deras land till arvslott och lät Israels stammar bo i deras hyddor.
56 But they tested and resisted God Most High, And, his testimonies, did not observe;
Men i sin gensträvighet frestade de Gud den Högste och höllo icke hans vittnesbörd;
57 But drew back and dealt treacherously, like their fathers, They turned aside, like deceitful bowmen;
de veko trolöst tillbaka, de såsom deras fäder, de vände om, lika en båge som sviker.
58 And provoked him to anger with their high places, And, with their images, used to move him to jealousy.
De förtörnade honom med sina offerhöjder och retade honom genom sina beläten.
59 God heard and was wroth, And greatly abhorred Israel;
Gud förnam det och vart förgrymmad och förkastade Israel med harm.
60 So he gave up the habitation of Shiloh, The tent he had set up among Men;
Och han försköt sin boning i Silo, det tält han hade slagit upp bland människorna;
61 Yea he gave up, into captivity, his strength, And his beauty into the hand of an adversary;
han gav sin makt i fångenskap och sin ära i fiendehand.
62 And delivered up, to the sword, his people, And, with his own inheritance, was he wroth;
Ja, han gav sitt folk till pris åt svärdet, och på sin arvedel förgrymmades han.
63 His young men, were devoured by fire, And, his virgins, were not praised in song;
Deras unga män förtärdes av eld, och deras jungfrur blevo utan brudsång.
64 His priests, by the sword, did fall, And, his widows, were not able to bewail.
Deras präster föllo för svärd, och inga änkor kunde hålla klagogråt.
65 Then awoke, as one that had slept, Adonay, As a warrior exulting with wine!
Då vaknade Herren såsom ur en sömn, han reste sig, lik en hjälte som hade legat dövad av vin.
66 So he smote his adversaries in the rear, Reproach age-abiding, laid he upon them.
Och han slog sina ovänner tillbaka, evig smälek lät han komma över dem.
67 Howbeit he rejected the tent of Joseph, And, the tribe of Ephraim, did not choose:
Han förkastade ock Josefs hydda och utvalde icke Efraims stam.
68 But made choice of the tribe of Judah, The mountain of Zion, which he loved;
Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade.
69 And built, like the heights, his sanctuary, Like the earth, he founded it to times age-abiding.
Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen, fast såsom jorden, som han har grundat för evigt.
70 And made choice of David his servant, And took him from among the folds of the sheep:
Och han utvalde sin tjänare David och tog honom ifrån fårhjordens fållor.
71 From after the sucking ewes, he brought him in, —To be shepherd to Jacob his people, And to Israel, his inheritance.
Ja, ifrån fåren hämtade han honom och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk, och för Israel, sin arvedel.
72 So he did shepherd them, according to the singleness of his heart, And, with the discernment of his hands, used he to guide them.
Och han var deras herde med redligt hjärta och ledde dem med förståndig hand.
