Psalms 60
1 To the Chief Musician. Upon "The Lily of Testimony." A precious Psalm of David, to instruct. When he waged war with Aram-neharaim, and with Aram-zobah, —and then Joab returned and smote of Edom in the Valley of Salt, twelve thousand. O God, thou hast rejected us—hast scattered us, Thou hast been angry, Wilt thou restore us?
Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, om ett gyldene rosenspann, till att lära; Då han stridt hade med de Syrer i Mesopotamien, och med de Syrer af Zoba; då Joab omvände, och slog de Edomeer i saltdalenom, tolftusend. Gud, du som oss bortdrifvit och förstrött hafver, och vast vred, trösta oss igen.
2 Thou hast shaken the land—hast rent it, Heal thou the fractures thereof—for it hath tottered:
Du, som jordena hafver berört och remna låtit, hela hennes refvor, den så förfallen är.
3 Thou hast suffered thy people to see hardship, Thou hast let them drink the wine of confusion.
Ty du hafver bevist dino folke ett hårdt ting; du hafver gifvit oss en dryck vin, att vi omkullfalla måste.
4 Thou hadst given—to them that revere thee—a banner, to float aloft, Because of [thy] faithfulness. (Selah)
Men du hafver dock gifvit ett tecken dem som dig frukta; hvilket de uppreste, att de skulle säkre vara. (Sela)
5 That thy beloved ones may be delivered, Save thou with thine own right hand—and answer us.
På det dine vänner skola förlöste varda; så hjelp nu med dine högra hand, och hör oss.
6 God, hath spoken in his holiness—I will exult! I will apportion Shechem, And, the Vale of Succoth, will I measure out;
Gud talar i sinom helgedom, dess gläder jag mig; och vill dela Sichem, och afmäta Succoths dal.
7 Mine, is Gilead—and mine, Manasseh, But, Ephraim, is the defence, of my head, Judah, is my commander’s staff;
Gilead är min, min är Manasse; Ephraim är mins hufvuds magt; Juda är min Förste.
8 Moab, is my wash-bowl, Upon Edom, will I throw my shoe, Over Philistia! raise shout of triumph.
Moab är mitt tvättekar; mina skor sträcker jag utöfver Edom; Philistea fägnar mig.
9 Who will conduct me to a fortified city? Who will lead me as far as Edom!
Ho vill föra mig uti en fast stad? Ho leder mig intill Edom?
10 Is it not, thou, O God?—thou hast rejected us! And wilt thou not go forth, O God, with our hosts?
Skall icke du göra det, Gud, som oss bortdrifver; och icke utdrager, Gud, med vår här?
11 Grant us help out of distress, For, vain, is the deliverance of man:
Skaffa oss bistånd i nödene; ty menniskors hjelp är fåfäng.
12 In God, we shall do valiantly, He himself, therefore, will tread down our adversaries.
Med Gudi vilje vi mägtig ting göra; han skall underträda våra fiendar.
